Min väg till PT - Alexandra Strandberg
Min väg till PT
Läs om Alexandra Strandbergs väg till PT
Min väg till PT - Alexandra Strandberg
Fest, cigg, snabbmat, sena kvällar, massa jobb och ingen träning… Inte på många år.
I tidiga tonåren hade jag fullt upp med olika sporter och aktiviteter. Jag gick från ridning, med egen häst, till att bli fotbollstjej. Testade på simning ett tag och gav även handboll en chans, i en träning. Att börja en ny sport som 17 åring var inte att föredra om man ständigt har prestationsångest. Och jag vet inte om det var där som “det gick utför”? I Gymnasiet var jag kluven mellan att satsa och träna stenhårt på fotbollen med div 1 spel och fotbollsgymnasium eller spendera min tid bland vänner som inte utövade idrott. Tonåren är en tuff period för många på så många olika sätt.
Efter gymnasiet hamnade jag i snabbmatsbranschen - som lärt mig otroligt mycket. Men inte om hälsa, eller kanske på ett sätt, om ohälsa. Det var sena nätter, långa arbetspass, få raster och mycket stress. Jag ångrar inte min tid där, för det har gett mig otroligt mycket bra trots det dåliga. Under denna tiden drog jag också på mig en korsbandsskada som gjorde att jag nästan helt slutade med all träning. Jag har inte ens rehabat ordentligt efter korsbandsoperationen. Och jag är idag otroligt tacksam för att min kropp lyckats läka och näst intill inte gett mig några men idag.
Under hela tiden som icke tränande så identifierade jag mig fortfarande som en tränande individ eftersom jag så länge alltid varit det.
Det var efter 6 tuffa månader som reseledare som jag insåg hur dåligt jag mådde. Psykiskt och fysiskt. Jag hade inte tränat på kanske 5 år, ätit så ofantligt dåligt, sovit väldigt lite och helt prioriterat det som inte var bra för mig. Helt prioriterat saker som jag straffade mig själv med. Visst kan många härliga minnen förknippas med vänner och fester - men allt för ofta har jag en bakomliggande ångest när jag tänker tillbaka på den tiden i mitt liv.
Jag vet inte om man kan slänga in klyschan att “Jag blev gammal och vis”. Jag blev iallafall mer vis än jag varit innan, och kanske kom det med åldern och insikt.
Jag började prioritera mig själv allt mer. Började träna, tänka på kosten och sov mer än jag gjorde innan. Och jag insåg hur dåligt jag mådde innan. Det kom många insikter med mitt nya sätt att leva. Jag drack den sista droppen alkohol på hösten 2015 och det kan ha varit ett av det bästa besulten i mitt liv och jag är väldigt säker på att mycket av att mitt mående är mycket bättre idag är för att jag inte druckit efter den där sista festkvällen när vi firade att vi vunnit kvalet upp till div 1.
Har min egna tränings- och kostväg varit felfri och spikrak? Nej långt ifrån. Jag trodde som förvirrad ny gymmare efter många år utan träning att kolhydrater var djävulens påfund och slutade äta det. Sprang som en tok för du vet *cardio*. Jag har testat olika sätt att äta, olika dieter, gått på myter, tränat på ett visst sätt för det gjorde ju hon med massa följare på Facebook/instagram. Nu vet jag bättre. Jag vet inte allt, det kan ingen göra. Men jag vet betydligt mer. Men jag eftersträvar alltid att lära mig något nytt eller bygga på saker jag redan vet. Kunskap är lätt att bära !
Jag har hela tiden haft en tanke att jag vill hjälpa folk med det jag jobbar med. Jag sökte mig till Kriminalvården och jobbade där ett tag. Ville hjälpa, men insåg att det inte var där jag kunde hjälpa. Jag sökte polishögskolan, kom inte in, och insåg att det kanske inte heller var där jag ville vara. Jag jobbade ett tag på skolor/förskolor och gillade att vara kreativ med barnen, att få dem att röra sig, lära sig och utforska saker.
Jag träffade ensamkommande killar på ett boende när den stora flyktenvågen kom 2015. Men där var jag frustrerad över hur svårt det var att försöka hjälpa dem, för att systemet såg ut på ett visst sätt. Tårarna och smärtan en kille uttryckte när han fick avslag på sin asylansökan. Hjärtskärande.
2016 sökte jag in på Göteborgs universitet, Hälsopromotion och kostvetenskap. Min enda tanke inför att jag kom in och tackade ja, var att jag ska starta eget. Jag ska bestämma mina egna dagar, få lov att vara kreativ på mitt sätt, jobba med något som kan hjälpa andra, jobba med något som jag älskar, jobba med något som får folk att må bra.
Under 2016-2020 hände det mängder av saker, 2 barn, en kandidatexamen, ett husbygge, ett nystartat företag, en PT-utbildning.
När jag skriver denna texten inser jag hur mycket jag gjort och jag är stolt. Stolt över att två gånger under min utbildning varit gravid, pluggat pt-utbildning med två barn hemma, startat mitt egna företag med typ noll kunskap om att starta eget. Och oj vad jag har lärt mig mycket, både om mig själv, andra och att driva eget.
I september 2021 slog jag upp dörrarna för min alldeles egna träningsstudio. Och visst är det roligt men det är också så otroligt nervigt. Men jag har lovat mig själv att jag ska ge det minst 1 år för att sedan bestämma mig hur jag gör. Jag vill inte dö nyfiken.
Hur vill jag hjälpa andra med det jag gör? Enkelt svarat genom kost, träning och hälsa. Men det finns också många komplexa svar på det. Jag har märkt att det handlar om så mycket mer än vad som ligger på tallriken, hur träningen ser ut osv. Jag vill hjälpa människor släppa tanken på att allt ska vara perfekt. Inse att kost, träning och hälsa ska vara som ett livslångt förhållande. Det funkar sällan med några veckors crashdiet eller fastor. Jag vill hjälpa dem få ett balanserat, rimligt och hållbart förhållande till sin kost, träning och hälsa. Jag vill också få släppa lös på kreativiteten och tänka utanför boxen. Göra något nytt, men inte på bekostnad av grundprinciper i kost och träning.
Följ gärna med mig på min resa, och dela gärna med dig av din!
Må gott
--
Glada hälsningar Alexandra
Följ gärna på @studioaleq
Hälsovetare och Lic Personlig tränare
Studio Aleq
Vill du också studera till att bli en Personlig Tränare? Klicka in dig på länkarna nedanför.