Vad skulle du som PT göra om...? Del I

Du såg någon på gymmet utföra en övning på ett felaktigt sätt (och som därmed riskerade att skada sig)?

-Va? Tycker du inte att det är väldigt oansvarigt!?

Fan. Skulle dragit en vit lögn.

Hinner jag tänka för en sekund innan jag snabbt styr om tankarna till hur jag ska ta mig ur den här situationen. Min klient spärrar ögonen i mig som om jag just gjort något brottsligt.

Och det har jag ju verkligen inte. Jag har gjort ingenting. Och hade inte gjort någonting i en sådan situation. Vilket jag just berättat för klienten.

Minns en diskussion jag hade om detta med en ungersk PT på Gold’s Gym i Yokohama, Japan, som jag frekventerade under en treårsperiod (och ett gym jag ännu håller som mitt absoluta favoritgym). Han berättade om en kollega, en stor japansk PT som tog sin träning på yttersta allvar, och som troligen arbetade på gymmet enkom för att kunna fokusera hundraprocent på det som var viktigast av allt i hela världen: hans egen träning. Ungraren hade lagt märke till ett par yngre medlemmar som tränade slarvigt och som titt som tätt var på väg att fastna i både bänkpressen och vadpressen (det går) och frågade sin kollega – det ska nämnas att de båda delade på jobbet som floor staff, utöver att vara PT:s – om han inte tänkte säga till, eller kanske rentav hjälpa de oerfarna tränande så att de inte gör illa sig. Kollegans svar?
- Nej. De får lära sig. Den hårda vägen. Sa han innan han försvann för att blanda en proteindrink (den tredje för dagen).
(Låt oss sätta det i kontrast med gymmets store chefstränare, som vid ett tillfälle troligen snuddade vid världsrekordet på 20 meter sprint för män över 50, kategorin kulstötarvikt, när en man höll på att fastna i bänkpressen under hans arbetsskift. För att sedan upprepa det hela igen tre minuter senare. Men det är en annan story).

Tillbaka till Stockholm och min PT-klient, som just ställt frågan hur jag agerar (eller inte agerar) om jag ser någon på gymmet ”träna fel”?

Och jag skulle inte göra någonting, så länge det inte föreligger en uppenbar fara, som att fastna i bänkpressen.
Eller i vadpressen (det går).

Men är inte det oansvarigt?

Tja. Det beror på hur man ser det och även på situationen. Först och främst är skaderisken betydligt lägre på gymmet än inom idrotten, och det mesta som görs på gymmet sker under betydligt mer kontrollerade former, och vi slipper (oftast) belastande moment som start/stopp, hopp/landning, vridningar, kroppskontakt etc. som dessutom ofta sker under uttröttning på exempelvis en fotbolls- eller handbollsplan eller i en ishockeyrink. Om en person utför en övning på gymmet med undermålig teknik, t.ex. bänkpress, kan man dels tänka sig att övningen blir mindre effektiv ur prestationssynpunkt men även att belastningen på ex. axlar, armbågar och handleder (eller ländrygg och knän om det handlar om en underkroppsövning) ökar något vilket på sikt eventuellt skulle kunna öka risken för överbelastningsskada. Ur den aspekten är det självklart en fördel om man från början lär sig träna med en teknik som är korrekt och dessutom anpassad för individen.

Men är det verkligen en PT:s uppgift att missionera ut det till alla (inklusive de som ev. inte är särskilt mottagliga)?

Det tycker inte jag.

Om vi däremot vänder på steken och en medlem kommer fram och aktivt söker hjälp och ställer frågor om en viss övning eller om träning generellt tycker jag att man som PT absolut kan bistå med lite tips (free of charge) - demonstrera en övning m.m. – inom rimliga gränser. Och när den gränsen är passerad kan man ju försiktigt föreslå att personen kanske borde boka in sig på en instruktionstimme eller överväga att ta några PT-pass. Är man som PT anställd har man ju även till viss del - och borde även ligga i ens intresse - ansvar att hjälpa till att hålla medlemmarna nöjda och aktiva på gymmet.

-          Jo, det är klart. Om det är någon som uppenbarligen behöver hjälp skulle jag förstås erbjuda mig att hjälpa till. Men jag skulle inte tvinga mig på någon.

Min klient ser åtminstone lite nöjd ut med svaret.

Och jag kan pusta ut lite (denna klient var en ganska konfrontativ och rak person ska tilläggas. Och sånt är ju jobbigt).

I ögonvrån skymtar jag en man i trettioårsåldern utföra en för mig obekant övning. En explosiv skivstångsövning. Som påminner något om frivändningar.
Fast det tycks främst vara ländryggen som arbetar.
Och handlederna.
Och så utför han säkert femton repetitioner.

Min klient och jag säger hejdå och tackar för idag. Reflekterar för en sekund över det hon sa (och känner mig återigen nöjd att jag lyckades ta mig ur den potentiellt besvärliga situationen).
Jag vänder mig mot mannen.
- Ursäkta, är det här din telefon?
Bredvid mig på golvet ligger en Iphone som jag var en millimeter ifrån att trampa sönder.
- Nej, jag tror det är hans där borta, säger mannen.
Och fortsätter med sin träning och ”frivändningarna”.

Och jag fortsätter vidare bort mot Iphoneägaren.

Maskiner man kan fastna i #3.