*17 juni 2001. Stadio Olimpico, Rom. 
AS Roma har just besegrat Parma med övertygande 3-1 och därmed säkrat tredje Serie-A-titen i klubbens drygt sjuttioåriga historia.  
I omklädningsrummet pågår segeryran. Stämningen är god. Och gladast av dem alla: Lagkapten Totti som står i centrum av firandet. Han är helt överväldigad av känslor: en salig mix av lättnad, glädje och eufori. Han skriker. Han gråter. Han hoppar. Och bälgar Dom Perignon Luminnous som om det vore Gatorade. När han inte sprutar ner sina lagkamrater med det dyra elixiret vill säga. Och så tittar han bort mot ena hörnet och får syn på lagkamraten Hidetoshi Nakata. 
  Han sitter och läser en bok. 
'

Dopamine Nation: Findning Balance in the Age of Indulgence
Anna Lembke

Att bokläsning inte bara är coolt utan också ett för hjärnan betydligt bättre alternativ än datorn, paddan, TV:n eller mobilen bekräftas av denna bok, som på ett intressant sätt beskriver kampen mellan “pain och reward”, där reward inte sällan står som knock-out-segrare: snabbmaten framför den hemlagade, soffan före träningspasset, bullen eller chokladbiten som tröst på eftermiddagen och kvällen, och sociala medier och snabba kickar framför boken. Och givetvis också olika typer av missbruk som samtliga har dopaminfrisättning som gemensam nämnare. 

Min huvud-take-away från boken är att det tar 3-4 veckor att bryta den värsta delen i ett beroende (eller osunt beteende), och att det under den tiden periodvis kommer att vara mycket jobbigt. För en PT-klient kan de första träningsveckorna vara tämligen tunga (om de inte sker i januari, före eller efter sommaren vill säga, då motivationen oftast är oproportionerligt stor).
Och vid en kostomställning för en klient som intar högbelönande mat och godsaker på daglig basis kan det vara väldigt svårt att bryta det. Men om man lyckas kriga sig igenom 3-4 veckor kommer matbegäret troligen att avta något. 
För att återvända lagom till nästa fredagsfika.

Pep Lijnders: Intensity: Inside Liverpool FC

Jag står och sneglar bort mot hantelhörnan medan min klient är i färd med att avsluta sista setet latsdrag. Friviktsytan är helt belamrad med alla januaritränande. Söker i huvudet efter plan B. Huvudet inte på topp efter att ha tränat X klienter men kommer på att vi kan klämma in ett par benmaskiner under tiden. Dessvärre var jag tydligen inte den ende som tänkt den tanken. Det får bli plan C: en matta i hörnet och lite extra bål- och gluteusträning.
  Men vänta nu, vart har mattorna tagit vägen?

I denna bok, där vi får följa Liverpool under säsongen 2021/22 under guidning av assisterande tränare Peps anteckningar, finns en hel del matnyttig information för prospektiva fotbolls-PT:s. 
Och diverse andra guldkorn. Pep beklagar sig i ett avsnitt om den täta matchningen där laget i snitt spelat match var tredje dag de senaste månaderna, vilket gör ledarteamets arbete desto mer utmanande. “Tänk om man någon gång haft de förutsättningar man skulle vilja för att optimera träning, planering och återhämtning. Det perfekta scenariot existerar tyvärr inte, och det kommer troligen inte att hända heller.” 

“Men man kan alltid göra sitt bästa, oavsett förutsättningar.” 

Påminner jag mig själv om innan jag hinner svära tyst över att mattorna är borta, benpressen är upptagen och att hantelytan inrymmer halva kommunens befolkning. 

- Nu blir det utfall. Igen. Säger jag till min klient. 

Omgiven av idioter (m.fl. böcker på samma tema)
Thomas Eriksson

Har du någon gång haft en klient som, efter att du flikat in något smart om träning, anatomi eller nutrition i syfte att briljera, exempelvis att adductor magnus faktiskt tar över stora sätesmuskelns arbete i bottenläget av en djup knäböj, inte bara velat ha en djupgående förklaring om varför (därför) utan också bett dig peka ut exakt var muskeln sitter (ser jag ut som en kirurg?)
Då är chansen stor att klienten är en så kallad blå person, analytisk och sakligt orienterad, och med en personlighet som drar något mer åt det introverta hållet. 

Övriga personlighetsfärger som beskrivs både med humor och konkreta exempel är röda, gula och gröna personer. 

En röd person vill (ska) ha högt tempo, rakt på sak och inga krusiduller. Och har inget större behov av att känna efter för mycket eller ventilera triviala saker som att han brutit revbenet i helgen efter en Åretripp eller att han arbetat 14 timmar i sträck efter en natt med knappa fyra timmars sömn. 
Honom (eller henne) måste vi ibland dra i handbromsen åt. Vänligt men desto mer bestämt. Han kommer att protestera först men kommer att ge med sig efter några väl avvägda argument, förutsatt att du vunnit hans förtroende som PT.  Däremot kommer han troligen inte vilja ägna alltför mycket dyrbar träningstid åt att prata, och varför det ska vara nödvändigt att fylla i en hälsodeklaration har han svårt att förstå. 

Att prata gillar däremot den gula personen, och han lånar mer än gärna dina öron för hans egna verkar inte användas i någon större utsträckning - varför lyssna när man kan prata. Han är lättsam, trevlig och rolig - och är ofta sen eller rentav glömmer att dyka upp. Dina välmenta råd lär han dessutom snart glömma (om han överhuvudtaget lyssnar vill säga). Och han uppskattar variation och ser gärna att ett pass är omväxlande och kul snarare än välplanerat (och effektivt). 

Nya inslag är dock något en Grön person inte uppskattar lika mycket - det är ju jobbigt med förändringar. Vi kan väl hålla oss till den vanliga planen. Fast det är tveksamt om han protesterar högt - jobbigare än förändringar är nämligen konfrontationer. Det är jobbigare än jobbigast. Bäst att bara dyka upp i god tid (men ska jag värma upp själv innan passet, och i sådana fall hur länge? vågar han fråga först när ni är inne på ert femte pass). 

Böckerna ger en god inblick i olika personlighetstyper och deras ytterligheter, och att försöka klassa in sina klienter kan underlätta i förståelsen för varför en klient agerar som hen gör. 

Och ger också möjlighet till lite självinsikt och reflektion. Vem är jag som person och hur kan jag se till att ta fram det bästa av mig som PT utifrån det?

Det stora bilderbokspriset går till…
Strength training anatomy, 
Frederic Delavier

Inte enbart för att bilderna bitvis är briljanta - texten är något tveksam i vissa avsnitt (visste du ex. att hamstringsbristningar vid knäböj är en vanlig skada på gymmet? Det gjorde inte jag), och man undrar ibland om Delavier vet vad biomekanik är, eller ifall han framförallt är duktig på att rita. Men om man bortser från det och använder boken främst som anatomiskt uppslagsverk och för den hyfsat extensiva övningsbanken har den definitivt sin plats i PTn:s bokhylla. 

Muhammad Ali En fjärils själ

Ett tips till dig som vill känna dig lika cool som Hidetoshi Nakata i Romas omklädningsrum 2001: gå runt med denna bok (som är precis för stor för jackfickan) synlig under armen eller låt den (strategiskt) ligga framme på skrivbordet. 
Apropå cool, Muhammad Alis självbiografiska berättelse är en sorts inspirations/motivationsbok som sopar banan med alla från Tony Robbins till Kjell Enhager med flera självhjälpsgurus. 
Det är rentav knock-out-seger. 

Låt oss runda av med en dikt signerad mästaren själv. 

Hemligheten bakom min framgång

I hela mitt liv, om jag ville göra någonting,
studerade jag dem som var bra på det;
sedan memorerade jag det jag lärt mig, 
och trodde på att jag också kunde göra det.
Sedan gick jag ut och gjorde det.

*Episoden är hämtad ur boken Gladiator, Francesco Tottis - Romas tidigare mittfältsgigant - självbiografi, en läsvärd bok för den som gillar fotbollsbiografier. Jag är varken Romasupporter eller Tottifan men hade en gång en PT-klient med italienskt påbrå som berättade att en släkting till henne ägde ett fotbollslag i Italien: AS Roma.
Det tyckte jag var ganska coolt.