Hur fungerar en "impedansvåg"?
En impedansvåg, ofta refererad till inom biomedicinsk kontext som bioelektrisk impedansanalys (BIA), är en metod för att uppskatta kroppssammansättning, speciellt kroppsfett och muskelmassa. Här är en översikt över hur den fungerar:
En svag elektrisk ström skickas genom kroppen. Denna ström är vanligtvis så svag att den inte känns av personen som undersöks.
Kroppens vävnader leder elektricitet i varierande grad. Fettvävnad leder exempelvis elektricitet sämre än muskelvävnad på grund av sin lägre vattenhalt och högre resistans mot elektrisk ström. Denna resistans mot den elektriska strömmen kallas för impedans.
Impedansen mäts av enheten. Genom att mäta hur mycket motstånd eller impedans strömmen möter kan man uppskatta mängden fettfri massa och fettmassa i kroppen.
De erhållna impedansvärdena används sedan tillsammans med personens höjd, vikt, ålder och kön i en formel som uppskattar kroppsfettprocenten. Det finns olika ekvationer och modeller för att göra dessa beräkningar, och noggrannheten kan variera beroende på den specifika enheten och de antaganden som dess algoritmer gör. Se rubrik beräkning nedan.
Slutresultatet ger en uppskattning av personens kroppssammansättning i termer av fettmassa, fettfri massa (muskel och andra vävnader), och ofta den totala vättskenåvån.
Det är viktigt att notera att även om BIA är en snabb och icke-invasiv metod för att mäta kroppssammansättning, kan noggrannheten påverkas av olika faktorer som hydreringsnivå, tajming på intag av mat, tarminnehåll, hudtemperatur och nyligen utförd fysisk aktivitet. Därför är det ofta rekommenderat att följa standardiserade procedurer för mätning för att öka tillförlitligheten i resultaten.
Beräkning
Bioelektrisk impedansanalys (BIA) använder sig av standardiserade ekvationer som tar hänsyn till individens fysiska egenskaper för att göra uppskattningar av kroppssammansättningen. Här är några exempel på hur dessa beräkningar kan se ut:
Linjär Regression: Detta är den enklaste formen av en BIA-ekvation och kan se ut något i stil med:
A ×(Kroppsvikt,Impedans)+BDär A och B är koefficienter som bestämts genom forskning. Kroppsvikt och impedans är de mätvärden som tas under BIA-testet.
Logaritmiska Ekvationer: Andra ekvationer kan inkludera logaritmen av impedansen för att förbättra precisionen:
A×log(Impedans)+B×(Längd/Impedans)+C×(Ålder)+D
där A, B, C, och D är koefficienter som baseras på forskningsstudier och populationsspecifika data.
Multifrekvens BIA: Vissa sofistikerade BIA-enheter använder sig av flera frekvenser och beräknar kroppsfettprocenten genom en mer komplex ekvation som kan inkludera resistansen vid olika frekvenser, reaktans (en annan komponent av impedans), och eventuellt fasvinkel (en indikator på cellmembranens integritet).
Populationsspecifika Ekvationer: Beroende på populationens särdrag kan vissa BIA-enheter använda specifika ekvationer som är anpassade för barn, äldre, idrottare, eller personer med en viss etnicitet för att kompensera för skillnader i kroppssammansättning och distribution av kroppsvatten.
Eftersom det finns en mängd olika faktorer som kan påverka noggrannheten i BIA-mätningar, inklusive etnicitet och fysisk aktivitetsnivå, så är det viktigt att de använda ekvationerna är validerade för den specifika populationen där de tillämpas. Det är också vanligt att BIA-enheter kalibreras med mer exakta mätningar, som DEXA-scans (Dual-Energy X-ray Absorptiometry) eller vattenutdrivning, för att förbättra precisionen i de ekvationer som används.
Felmarginal
Hur mycket "fel” ska man räkna med?
På en bra våg får man räkna med 3-5% felvisning i fettprocent. På en sämre våg kan denna siffra vara så hög som 10%. Vilka vågar som är bra och vilka som är mindre bra är dock svårt att veta.
Några punkter för att få mätningarna mer användbara:
Följa ett standardiserat protokoll för testning
Undvika att äta eller dricka stora mängder vätska före mätningen.
Undvika fysisk aktivitet som kan påverka vätskebalansen direkt innan mätningen.
Använda samma BIA-enhet för uppföljningsmätningar.
