Med denna text hoppas jag kunna inspirera någon till att våga ta steget att utbilda sig till PT. Att våga tro på sig själv och att omvandla hinder till möjligheter.

I begynnelsen…

“Jag ska hälsa att *gubben i ledningen* är mäkta imponerad över dig. Wow, vilken kämparglöd” brukade min tränare säga mig efter våra träningssummeringar. 70h fys och 60h skytte i månaden var en vanlig månad för mig under mina tonår. Lite lätt räknat landar det på ungefär 4h träning om dagen. Varje dag. Jag vilade bara när jag var sjuk. Favoritperioden under mina gymnasieår var när de moderna femkamparna kom på skytteläger. Dem var värre än mig, dem träningssimmade innan frukost. Det tyckte jag var så coolt.

För en person med lite insikt i träningslära ser ju att detta kanske är lite väl mycket träning för en icke elitidrottare utan ett elitteam i fys runt sig. Kanske hade jag behövt vila lite mer, kanske inte. Men jag vet iaf att jag hade “the time of my life”. Jag levde min dröm. Jag vaknade och gick till gymmet, skyttehallen eller så gick jag ut och sprang. Jag älskade träning.

Träning har med andra ord alltid varit mitt liv och det jag velat göra och det jag borde gjort. Men som så många andra unga (och äldre…)personer hade jag en osäkerhet inom mig som sa “inte kan väl jag lära andra”, “en tränare behöver vara mer vältränad än mig” “jag kan ju inte ens stå på händer” etc. Dessutom ville jag se världen och jag ville studera på universitetet, vilket jag gjorde.

Tio år senare hamnade jag i Stockholm som nyutbildad lärare och jag hittade till ett crossfitgym på Södermalm som påminde mig om mina tidigare träningsår. Livet gav mig återigen tid till träning och jag lärde mig ännu mer. Jag kände att det var det här jag ville göra, men jag hade fortfarande en röst som sa mig att: “inte kan väl jag” “jag kan ju inte ens stå på händer” etc.

Mitt i livet…

Livet hände och jag blev mamma och hamnade i vardagshjulet där ingen tid till träning eller mig själv fanns. Jag såg mig dock fortfarande som en tränande människa men insåg någonstans djupt därinne att det var jag ju inte. Jag gick upp i vikt, blev otymplig, svag och orkeslös. En dag under min föräldraledighet med mitt andra barn bestämde jag mig bara. Nu fick det vara nog. Jag behövde ta makten över mitt liv.

Jag kontaktade Karl (på intensive PT) som tidigare var min PT när jag lärde mig crossfit och sa att jag behövde hjälp. Egentligen ingen hjälp mer än att jag behövde säga till någon att jag behövde ta tag i mitt liv. Sen gick allt med en rasande fart. Jag hittade min plats och min målgrupp. Jag insåg att det finns så många som var som mitt otränade jag. Världen kretsade inte bara kring vältränade personer som redan tränade. Det fanns så många fler därute som behövde hjälp och inspiration. Jag insåg att “jag kunde väldigt mycket, mer än tillräckligt”. Jag insåg att jag inte behövde kunna “stå på händer” eller “se ut på ett visst sätt” för att hjälpa den målgrupp jag ville.

Nu…

Jag började plugga och gjorde utbildningen klar snabbt. Sedan började jag jobba med mammaträning och PT-kunder både live och online. Jag tog chansen att starta smått under min föräldraledighet. Tog med mig barnet på träningen (såklart givet att kunderna visste förutsättningarna) och började testa olika koncept, både live och online. Efter ett par månader tog min föräldraledighet slut och jag gick ner till halvtid på mitt vanliga jobb som lärare. Jag insåg snabbt hur roligt det var att driva eget företag och jag har börjat nosa på möjligheterna det ger. Jag är fortfarande i lindan av denna resa och kan inte ge mer specifika råd mer än att det är väldigt roligt och att jag är väldigt sugen på fortsättningen.

/Sofia Amanatidou, @fiastraning