Några av mina största pet peeves som PT

PT-yrket har många bra sidor: det är roligt, givande och utvecklande. Och så får man ha shorts och mjukisbrallor på sig på arbetstid. Och spänniströja. Men det finns även några mindre bra sidor och här är mina i nuläget största pet peeves som PT.

Klienter som är sena

Jag har lagt ner tid och energi på att planera ett pass som jag tror på och hoppas ska vara lagom utmanande för min klient, och som dessutom följer den plan och de mål vi tillsammans satt upp. Efter föregående pass har jag antecknat sådant som ska följas upp idag. Och jag har läst dem och funderat ut hur jag kan använda informationen för att sätta tonen för ett bra pass (“jag väntar med att fråga om hur det är med axeln och frågar istället om hur middagen klienten skulle på i lördags var för att skapa en positiv stämning”).

Jag duckar rutinerat för övriga medlemmar som passerar receptionen. Nöjer mig med en kort hälsning för att inte verka otrevlig. Men vill samtidigt inte riskera att fastna i en konversation utan jag vill vara redo att ta emot min klient på bästa möjliga sätt när hen äntrar gymmet. Jag gör några enkla andningsövningar och blickar ut mot fönstret som vetter mot vattnet. Jag är i nuet. Jag är lugn och fokuserad.

Jag är redo.

Men var är min klient?

Tio minuter senare och efter att motvilligt hamnat i en konversation med en av gymmets stammisar - förvisso trevlig - och när mitt fokus brutits kommer klienten så äntligen.

Fast dörren vill inte öppnas.

Ah, träningskortet är förstås hemma.

Någon i familjen måste tagit det.

Nej, det låg visst i väskan trots allt. Inklämt mellan energibaren och läppstiftet.

Kvart över fem och äntligen redo att sätta igång.

Fast först måste flaskan fyllas.

Och min genomtänkta (och smått genialiska) plan? Den sprack.

Att kallprata med medlemmar på gymmet

Att småprata med en obekant person på gymmet (medan ex. en klient inväntas eller mellan klienter) känns ungefär lika naturligt som att prata med någon i en hiss. Med skillnaden att en hissfärd är naturligt tidsbegränsad vilket gör att konversationen förr eller senare kommer att ta slut.

Till skillnad från på gymmet. Missförstå mig inte nu, jag älskar att konversera med klienter och ge dem min fulla uppmärksamhet - en del av yrket jag gillar mest.

Men bland det jag gillar allra minst är att småprata med personer jag inte känner medan jag väntar på en klient.

Gubbgänget som tar upp mer plats än de borde (och som vet betydligt mindre om träning än de tror).

Kul att ni tränar (bra för folkhälsan) men har inte ni en padeltid att passa?

Lyckligtvis öppnar golfbanan snart.

Camparen

Eller mattläggaren om du så vill. En person som placerar en matta på en yta många (gissa vilka) passerar och dessutom framför - inte en, utan två - maskiner och begränsar därmed åtkomsten till dessa för andra medtränande.

Något Camparen verkar lyckligt ovetandes om.

Och mattans användningsområde ska vi inte tala om.

“Oj, jag har glömt passerkortet (nu igen). Hallå! Hallå! Kan inte du (lämna din PT-klient och) komma upp och öppna?”

Absolut. Och nästa gång du sitter i ett jobbmöte med en kund kanske jag kan komma förbi på en kaffe? Inte det. Då kanske du kan behaga ta med kortet nästa gång.

Posören

Flytta på dig.

Posören visar med en tydlig blick och en knappt märkbar huvudrörelse, som gör att han förvandlas från normaldryg till Cristiano Ronaldodryg, att någon (gissa vem) skymmer delar av dennes - i egna ögon - gudalika spegelbild från den position Posören står borta vid kabelmaskinen och utför sina livsviktiga pushdowns.

När jag går runt min klient för att ställa mig på höger istället för vänster sida - för att ge Posören fri sikt - möts min och klientens blick för en millisekund.

Och blicken säger att Posören är en tönt.

“Min (naprapat/sjukgymnast/kiropraktor/osteopat/massageterapeut etc.) säger…”

Okej. Och det kan personen ifråga backa upp ordentligt med forskning?

Eller är det rentav en personlig åsikt? Kanske uppbackad med egna erfarenheter med risk för confirmation bias? Givetvis måste man ju få ge råd - exempelvis om en rehabövning för skada X - det är ju ganska oskyldig i de flesta fall. Och i många fall är det ljusår bättre att utföra en övning än ingen övning. Men om man säger att “X är den bästa övningen för skada Y” utan att det går att hitta vetenskapliga referenser, då har man enligt mig tagit sig vatten över huvudet och uppvisar bristande förståelse för vikten av väl genomförda studier.

Och det finns dessutom sällan en bästa övning (eller sämsta) eller ett magiskt kosttillskott som lever upp till hypen. Eller ännu värre: en behandlingsmetod som personen ifråga själv erbjuder och hävdar ska vara (bästa) lösningen på klientens problem.

Det är den sällan.

Klient: - Jag hade tänkt komma i fredags men kände att jag var så trött så jag tänkte att det var bättre att träna på lördagen istället. Men sen var det fullmåne på natten så jag sov dåligt igen. Och så blev min son sjuk. Alltså inte Corona, vanlig förkylning. Vi har testat två gånger. Hela familjen alltså.

Så jag var och tränade igår istället. Tänkte att det var bättre än inget.

— Ok. Så du tränade igenom hela kroppen igår?

(Med något dämpad entusiasm) — Eeh. Aa.

Lysande.

Vill du läsa fler roliga inlägg av Erik Lavesson? Då kanske Din personliga checklista inför PT-passet eller PT-klienternas absoluta favorithatövningar är något för dig.