PT-branschens framtid
Av Tommy Westergren

I mitt inlägg från 7e mars 2020, ”Hur svår ska en PT-utbildning vara?”, lyfte jag fram flera centrala branschperspektiv som influerar utformningen av utbildningar till personlig tränare. Jag diskuterade bland annat hur tvivel på personliga tränares kompetenser och färdigheter skapar ett problematiskt branschanseende. Hur vår oskyddade bransch skapar oro kring våra kunders säkerhet. Och slutligen hur våra stora branschorganisationer bedriver ett professionaliseringsarbete där de strävar efter att höja branschstandarden i ett försök att forma en mer kompetent yrkeskår.

PT-branschen har sannerligen en spännande framtid. Just hur vår yrkesroll kommer att utvecklas beror på hur vi tacklar våra branschspecifika utmaningar. I den här texten kommer jag presentera två konflikterande inriktningar branschen kan ta.

Men först en analogi.

Vad krävs det för att bli en expert?

Jag snubblade nyligen över ett intressant facebookinlägg från en gynekolog. Hon skrev något i stil med det här:

”(…) För att ta mig dit jag är idag krävdes 5,5 års läkarutbildning. 6 månaders vikariat på kvinnoklinik innan AT, 1,5 års AT-tjänstegöring, 5 års specialistutbildning inom gynekologi och obstetrik och därefter 3 års arbete som specialist på kvinnoklinik (…) och nu vill de att jag ska gå över och bli allmänläkare på vårdcentralen, något jag inte har som specialitet.”

Denna gynekolog har alltså spenderat majoriteten av sina studier och yrkesverksamma år på att specialisera sig inom ett avgränsat område och ställer sig tveksam till att gå över till ett gränsade område inom sin läkarvårdsbranschen. Varför? För att det inte är henens specialitet; hon har inte spenderat otaliga timmar på att bemästra de kunskaper och färdigheter som krävs just för denna yrkesroll; hon är expert inom gynekologi, inte allmänmedicin.

Och det är så vården är strukturerad. Det finns flera olika specialiteteter där läkare dedikerat sin tid till att bemästra just sitt område. Vi har allmänläkare, gynekologer, kardiologer, och kirurger – bara för att nämna några få.

Men vad har det med PT-branschen att göra?

Inte mycket. Men om vi istället säger fotbollstränare, baskettränare, innebandytränare, hockeytränare – då börjar det förmodligen kännas mer nära till hands.

Poängen är att det krävs specialisering för att bli en expert på ett område. Och det är ur det här perspektivet som vi kan identifiera två inriktningar branschen kan ta. Den första är specialisering.

Den nischade Personliga Tränaren

I linje med den professionaliseringsprocess som branschen genomgår kan det upplevas som ett naturligt steg att personliga tränare kommer bli allt mer specialiserade.

Det finns helt enkelt för många olika målgrupper och olika faktorer att bemästra för att vi som personliga tränare ska kunna arbeta tryggt och effektivt med precis varenda klient som kommer genom dörren till gymmet.

De kunskaper och färdigheter som krävs för att träna en 75 årig äldre dam med hjärtproblem och artros skiljer sig nämnvärt från de kunskaper och färdigheter som krävs för att träna en 24 årig manlig kroppsbyggare.

Ur detta kan vi spekulera att personliga tränare kommer behöva bli mer specialiserade för att kunna möta de ökade krav som ställs på branschen. Detta kommer resultera i fler utbildningar som djupare behandlar avgränsade områden. Självklart kommer det finnas kvar personliga tränare som arbetar med en bredare målgrupp, precis som det finns allmänläkare inom vården. För att bli en sann expert krävs både lång tids studier och erfarenhet.

Denna inriktning skulle vara till stor fördel för att höja branschanseendet för personliga tränare och kan i längden resultera i en gedigen profession som åtnjuter stor respekt som yrkeskår. Om vi tillåts drömma skulle det kanske även kunna bli en beskyddad titel, men det är inte säkert och kanske inte ens önskvärt.

För att denna inriktning ska vara möjlig är det viktigt att professionaliseringsprocessen fortgår och att arbetsvillkoren förbättras till den grad där personliga tränare kan arbeta heltid.

Men det är på inget vis en garanti att branschen går åt det hållet. Ser vi till hur branschen är strukturerad på en internationell nivå är det till och med tveksamt. Vilket för oss till vår andra konflikterande inriktning: personliga tränare som förmedlare av kultur.

Personliga tränare som förmedlare av kultur och tjänster

I litteraturen benämns personliga tränare som cultural intermediaries, eller expert service workers.

Cultural intermediaries översätts löst till förmedlare av kultur, eller kulturella mellanhänder. Begreppet kommer från fransmannen och social teoretikern Pierre Bourdieu, och syftar till de yrkesgrupper som är involverade i produktionen och cirkulationen av symboliska produkter och tjänster i kontexten av en kulturell ekonomi.

Personliga tränare är kända att inte bara erbjuda träningsprogram och hjälpa människor med träning, utan står också som mellanhand mellan klienten och den större fitnessindustrin. Träning och hälsa är, som man säger, inte något man gör – det är en livsstil. I den här kontexten förmedlar personliga tränare en symbolvärld och bild av träning och hälsa som de själva förkroppsligar.

Särskilt betonad blir personliga tränares roll som cultural intermediaries i sociala medier, där potentiella kunder, klienter och följare ser fitnessfigurer som förebilder och vill efterleva det de gör; träna som de tränar; äta som de äter; ta de tillskott som de tar; klä sig som de klär sig; och i längden vara den som de är. På så vis skiftas fokus från träning – i personlig träning – till konsumtion av tränares personliga kultur.

En samverkande del av detta är personliga tränares roll som expert service workers. Det här sätter personliga tränare i samma roll som personliga kockar, stylister, och shoppers.

Det vi ser här är återigen ett skifte bort från själva syftet med personlig träning mot en konsumtion av tjänster. Denna del av branschen är än så länge inte framträdande i Sverige, men på en internationell skala betydligt vanligare. Att ha en egen personlig tränare ses som en form av statussymbol. Förmögna människor anställer tränare för att ansvara för deras kropp och hälsa, precis som de anställer kockar och personliga dietister för att ta hand om deras kosthållning, stylister för att ta hand om deras hår och smink, personal shoppers för att ta hand om deras klädstil osv.

Syftet mer personlig träning, en hälsosam och vältränad fysik och allt det blir här en förlängning av vem man är – en statussymbol helt enkelt.

Den här inriktningen kan anses stå i direkt kontrast med professionaliseringsprocessen, och karakteriseras av personliga tränares förmåga att sälja in sig själva, i jämförelse med att kunna erbjuda riktiga kunskaper och färdigheter.

Som cultural intermediaries är det viktigare vem du är, än vad du kan.

Vart ska PT-branschen?

PT-branschen är fortfarande ung. Vi har många möjligheter och lika många utmaningar. Vart PT-branschen kommer gå är svårt att säga.

Är någon av dessa inriktningar sämre än den andra? Finns det möjlighet för dem att samexistera? Lutar vi mot den ena över den andra?

Jag vet inte.

Det jag vet är att det är vi personliga tränare som håller i rodret. Det är vi som avgör. Genom de yrkesval vi gör och hur vi väljer att representera vår yrkesgrupp.

PT-branschens framtid ligger i våra händer.