Alexandra här.

Min resa till att bli personlig tränare började när jag valde att avsluta min karriär som personlig assistent. Men för att börja i rätt ände; min PT-resa startade med dans redan som 6-åring. Efter år av tuffa träningar och tävlingar flyttade vi till Sverige och dansen fick avslutas. Saknaden efter dansen sved i hjärtat och fick ersättas med stillasittande studier. Mina väldigt bra resultat i skolan förändrades drastiskt när jag som 19-åring flyttade hemifrån. Från att vara en straigtht A student blev jag någon som behövde skriva om varje universitetstenta 3-8 gånger. Det knäckte mig och jag var misslyckad. Jag var tvungen att bryta denna onda cirkel och hittade min första drömutbildning. Diplomerad dansare. De åren gav mig mitt liv tillbaka, jag strålade igen. Jag pushade kroppen och hjärnan igen, allt samarbetade igen. Efter utbildningen hade jag mer kraft i kroppen än någonsin förr. Jag insåg att jag älskade rörelsen och kosten (som var en liten del av min dansutbildning). Jag ville aldrig sluta röra på kroppen men hur skulle man fortsätta?

Fem år senare och en ADHD-diagnos rikare var jag utbildad biolog med inriktning på kost och träning, dansare och kostrådgivare. Såklart utan jobb. Med en special-needs hund. Paniken växte och snabbt tackade jag ja till jobb som personlig assistent. Där insåg jag att jag älskade att jobba med människor. Två år inom personlig assistans avslutades med dödsfall av vårdtagaren och jag kunde aldrig komma tillbaka till vården. Hur går man vidare? Vart?

Då kom jag ihåg mina utbildningar och allt tjat från vänner att jag borde bli personlig tränare. Men jag kunde ju inget om träning? Mina lama försök till att bygga muskler slutade alltid i ett fiasko med trötthet och inga resultat. Jag var dansare och jag hade det teoretiska med mig. Men personlig tränare? Ingen skulle vilja träna med mig, jag kunde ju inget? Jag hade inga stora muskler? Det är tur att jag är envis!

Jag och mamma satte oss och började Googla. Mina krav var rätt höga: distans för att sitta i en skolbänk var en pina, för pris som man kan betala, kunniga och välutbildade lärare, föreläsningar som jag kan se när det passar mig och flera gånger så jag kan ta min tid och praktisk del nära mig eftersom min special-needs hund bara kan passas av min mamma. I alla PT-utbildningar jag läste genom saknade jag mycket. Dock stack en utbildning ut.

IntesivePT. Alla mina frågor besvarades utförligt och strax trillade förkunskapskraven in. Panik. Jag kunde ju ingenting. Jag skulle aldrig klara av utbildningen. Rädslan inför omtentor, rädslan inför att känna mig misslyckad igen gjorde mig nästan paralyserad. Jag fick samla mig och göra upp en studieplan. Jag pluggade in 10 sidor muskler och skelett varje dag. Repeterade gårdagens kunskap varje dag. Inför den första föreläsningen kunde jag hela bunten med förkunskapskrav och med stolthet fick jag bocka av den första delen i min studieplan. Två veckors föreläsningar varje kväll i flera timmar tog slut på min hjärna och jag behövde låta det vila i flera veckor. Då kom den praktiska helgen. Panik igen. Jag hade fortfarande inga muskler som syntes och utöver i teorin visste jag inte hur man gör övningar.

Den praktiska helgen var dock det bästa som hänt mig på flera år. Andreas och Karl som ledde vår helg gjorde mig helt starstrucked. Jag fick träffa Andreas, grundaren till IntesivePT, (min andra drömutbildning) och läraren vi oftast haft föreläsningar med, Karl. Utöver att de är otroligt kunniga så var de också så himla snälla?
Men trots att man fick vara sig själv och utbildas i en trevlig atmosfär hade jag oro i kroppen. Min sprudlande och vibrerande energi brukar vara rätt mycket för de flesta och jag blir ofta ombedd att tona ner mig. Men där var det ingen som brydde sig så jag slutade avvakta och var mig själv. I slutet på helgen skulle Andreas och Karl ropa upp vinnaren för Engamenagspriset. Jag började titta runt i salen och leta efter personen vars namn de ropade upp. Jag hörde mitt egna namn! Jag satt och glodde på båda med öppen mun i flera minuter, kändes det som. Till slut lyckades jag få ur mig’’Jag? Men tack!’’. Charmigt. Men tack vare min irriterande glädje och envisheten att aldrig ge upp vann jag priset för mest engagerade blivande PT!!! Ja, jag skröt för alla där hemma.

Efter den praktiska helgen började jag plugga till provet. Se om alla föreläsningar, anteckna om, förenkla anteckningar, göra memory cards och plugga in allting. Efter 3 månader kände jag mig redo. Under två veckor skulle man klara alla delprov och för mig gällde det att få godkänt direkt på alla delprov. Pga. ADHD var jag tvungen att ta 1-2 dagars hjärnvila mellan de stora delarna. Sista inlämningen godkändes och jag hade klarat PT-utbildningen! Med utmärkta resultat på varje delprov. Jag kände stolthet jag aldrig förr känt.

Samma dag började jag söka PT-jobb och jag fick komma på alla intervjuer jag sökte till. Intervjun där jag idag jobbar gjorde mig mest nervös. En liten PT-studio med välutbildad personal där alla är hälsocoacher, massörer, kostrådgivare, PT. Alla hade flera utbildningar och allt kändes så stort. Rädslan sköljde över mig. Jag passade inte in, jag var inte bra nog. Men när jag mötte upp ägaren, som nu är min chef, försvann all panik. Så fort hon välkomnade mig så passade jag in. Intervjun gick jättebra men den praktiska delen svävade över mig. Min nervositet växte och jag var så rädd för att misslyckas. Då kom jag ihåg priset jag vann på PT-helgen. Jag vann priset, jag klarade mina tentor och det måste betyda att jag blev en bra PT. Så jag förberedde 3 pass till 3 personer, det är alltid bra med en plan B och plan C. Chefen var jättenöjd och 10 dagar efter att jag blivit godkänd på utbildningen hade jag mitt första PT-jobb.

IntesivePT förberedde mig väl för att kunna ha ett jobb där man hjälper människor till ett hälsosamt liv. Föreläsningar som jag än idag tittar på, böcker de skrivit, hälsodeklarationen som jag flitigt använder och alla små tips på vägen. Andreas som enligt mig är sträng med starka åsikter fick mig att söka kunskap utöver det som IntensivePT lärde mig. Jag vill veta minst lika mycket som honom och andra lärare från utbildningen. Och podden hänger med mig på varje morgonpromenad (ja, jag hört alla avsnitt minst 30x).

Idag 8 år senare sitter jag i min lägenhet i Malmö där ena väggen pryds med diplom Bach. Science of Biology, Dancer’s diploma ,Lic. Kostrådgivare, Lic. Internationel Personal Trainer och jag är stolt. Mitt schema på PT-studion är fullt, så fullt att jag måste ta bort ett av mina vid-sidan-om-jobb. Mina klienter vill träna med mig. De litar på mig, de fångar mig i förbifarten och frågar om de utför övningen rätt. Min chef lämnar post-it-lappar till mig om hur glad hon är att jag jobbar hos henne och vilket bra jobb jag gör. Man behöver inte ha stora muskler som syns eller lyfta tyngst. Man behöver inte vara perfekt. Var självsäker men ödmjuk. Och var ordentligt förberedd inför varje klient. Man behöver inte vara bäst. Men sluta aldrig att utbildas och söka kunskap. En bra PT blir ändå aldrig klarutbildad.