Vad skulle du som PT göra om… II

En störig person kom fram och ifrågasatte dig under ett PT-pass?

-I don’t want to embarrass you in front of your client. 

Säger killen (låt oss benämna honom ”idioten” hädanefter) som just kommit fram när jag och min klient är mitt uppe i passet och precis avslutat ett set latsdrag. Med pronerat grepp. 

Idioten, som ägnat föregående halvtimme - eller det är åtminstone så länge jag och min klient varit igång - han har säkert hållit på betydligt längre än så - åt en (på pappret) avancerad karatekata framför spegeln, med blicken konstant klistrad på sin egen spegelbild, till en sån grad att jag gissar att han hade parat sig med sig själv om han kunnat (och lika bra är väl det, misstänker att det inte finns så många andra kandidater, givet idiotens ego). 

Scenariot är följande: året är 2010. December månad, runt den 27:e. Vanliga PT-gymmet = stängt. Jag har därför tagit med min klient till ett alternativt gym. 
Låt oss kalla det “Fitness 24/7”.
Vid Birger Jarlsgatan. 
Eller, rättare, en liten sidogata till Birger Jarlsgatan. 

Nej. Vi har inte ”tillstånd” att utöva PT-träning i gymmets modesta lokaler. Men jag hjälper ju bara en bekant. Som råkar vara en betalande PT-klient. Och jag har betalat entré både för honom och mig.
Innan han anlände till gymmet. 
Och han såg aningen förbryllad ut när jag hejade på honom lite mer vänskapligt än vanligt när jag tog emot i receptionen. 
Där jag precis dragit en vit lögn för receptionisten och sagt att jag väntar på ”min kompis”. (Utan att ens försöka dölja PT-protokollet).

-What happens when you hunch your back like that when you perform a lat pulldown?

Jag tittar ner mot golvet. Det är inte så mycket för att jag skäms utan för att hanteln på golvet plötsligt ser väldigt lockande ut.
Den väger fem kilo.
Och skulle sitta perfekt i idiotens skalle. (Eller kanske ansiktet, skallen är troligen för tjock). 

Hinner jag tänka för en sekund innan ängeln på andra axeln får mig på andra - inte nödvändigtvis bättre - tankar.

-Eh. Well. Obviously it’s not optimal and of course you should try to maintain a good posture throughout the set.

Men. What the fuck. Ibland är det okej att rucka lite på tekniken (inom rimliga gränser) för att krama ut en två reps till. Speciellt om det är en skadefri klient som förväntar sig en PT som pushar honom lite extra.

-Yeah? But why did you let him hunch like that? Säger idioten lätt läspandes med ena ögat spänt i mig (det andra riktat mot spegeln) och en aningen aggressiv konfrontativ framtoning.

Återigen. Blicken dras mot golvet. Det är frestande att ta reda på hur mycket skada en femkiloshantel skulle kunna tillfoga en idiot.

Idioten skakar på huvudet och ger mig en blick som säger att vi har en ömsesidig uppfattning om varandra.
Fortfarande ena ögat riktat mot sin (blygsamma) spegelbild. Hans utseende påminner något om Mike Tysons.
Som han såg ut i Punch Out.
8-bitsversionen.
Och nej. Det är inte smickrande.

Snart är idioten tillbaka i sina kator (det faktum att han helt ogenerat och helt utan hänsyn till övriga utför dem framför - och i princip blockerar hela - hantelstället och den blygsamma friviktshörnan gör honom inte direkt till en mindre idiot btw).

Och jag rör mig tillbaka till min klient (och noterar samtidigt att receptionisten sneglar misstänkt mot mig för femte gången på en kvart).

-Vad var det där om, undrar min klient?
(Idioten var omtänksam nog att ta mig utom klientens syn- och hörhåll när han gav mig “uppläxningen”).

-Sorry för det. Idi.. jag menar Han bara undrade en grej om träning, svarar jag sanningsenligt.

- Han verkar ha väldigt bra kroppskontroll, säger min klient. (Jag märker att jag blir förvånansvärt störd över att klienten uttrycker sig i positiva ordalag om idioten).
- Tja. Han verkar ta sin karate (och sig själv) på stort allvar, svarar jag.

Vi fortsätter vår träning och jag gör mitt bästa för att blockera föregående incident och idioten ur mitt medvetande vilket är lättare sagt än gjort med tanke på att han konstant är inom synhåll (japp, fortfarande katorna) samt att receptionisten passerar vår sfär var femte minut med ett misstänksamt stirr.

Tiden äntligen ute. Vi säger hejdå och tackar för idag. Lättad över att receptionisten nöjde sig med att titta och att hon inte kom fram och störde under passet (den kvoten var liksom fylld) inser jag att jag måste passera receptionsytan för att komma ut (konstigt va?). Tar upp telefonen och lägger den mot örat och låtsas vara uppe i ett viktigt samtal samtidigt som jag korsar receptionen med Usain Bolt-rappa steg. Framme vid dörren. Handen på dörren. Dörren halvvägs öppen till friheten.

-Vänta ett tag! Hallå!

Fan.

-Eh. Har lite bråttom. Kan vi ta det en annan gång?

Det kunde vi tydligen inte.

-Det är uppenbart att du är PT och det är strikt förbjudet att ta med klienter hit.
-Nja. Allstå jag bara hjälper en bekant med hans träning (jag vill helst inte ljuga. Men att tänja något på sanningen däremot…).
-Det tror jag inte på. Det var väldigt tydligt att du tränade honom.

Förbannar mig själv för att jag inte ens bemödade mig med att försöka dölja PT-protokollet.

-Vi har våra egna tränare här och de är anställda av gymmet.
-Jaha. Var är de då? (säger jag med illa dold arrogans, vilket är lite onödigt. Men gymmet var helt tomt förutom oss, idioten och en kille som brukar stå i Budo Fitness-butiken).

Till slut lyckas jag trassla mig ut från gymmet och konstaterar att årets sista träning förvandlades till årets kanske sämsta PT-pass.

Fast det kanske kallas karma.