När jag är på gymmet brukar jag ofta hålla lite koll på de andra tränarna, både när jag tränar själv och när jag jobbar, vilket vanligtvis sker på olika gym. Det gör jag inte primärt för att döma utan snarare av nyfikenhet och för att få inspiration. En sak jag gillar att ägna extra uppmärksamhet åt är själva coachandet och vad tränaren säger till sin klient under ett set. Själv är jag av den uppfattningen att man ska coacha aktivt under ett set men att less is more och att det primära är att hjälpa sin klient upprätthålla fokus, motivation och träningskvalitet - utan att inkräkta eller störa med alltför många instruktioner. Andra saker jag brukar titta på är hur PT:n bemöter sin klient, val av övningar och hur passet verkar flyta.
Och självklart hur PT:n ser ut. Det leder oss in på första punkten:

1. Klädsel

   Jag är själv inget modelejon och kanske inte är berättigad att yttra mig i frågan men när en PT är klädd för en ledig dag på stranden snarare än en arbetsdag på gymmet känner jag ändå att jag måste få reagera. Shorts och linne må vara bekvämt och det kan absolut vara trevligt att visa att man lever som man lär - men nej. En PT bör ha på sig:

   -Kläder som är välsittande, bekväma och lätta att röra sig i. Och som man själv känner sig bekväm i.
   -En överdel som har ärmar. Om de sedan är långa eller korta (T-shirt/piké) är av mindre betydelse.
   Men de bör finnas där.
   -Shortsens vara eller inte vara? Frågar du mig som har en hy med vithet som hade gjort Michael Jackson grön av avund och som dessutom dragit den genetiska vadnitlotten måste jag säga att jag starkt lutar åt det senare. Om man väljer att ha shorts på sig är det en fördel om de inte är anpassade att bada med och att de inte är tagna från Argentinas matchställ anno 1982. Välj istället ett par mer stilrena som inte är för korta och som har bra fickor.
   -Även om jag inte alltid själv efterlever detta tycker jag att man bör vara något restriktiv med loggor av olika slag (Nike, Lacoste, Ralph Lauren, Under armour etc) och istället välja mer neutrala plagg. Självklart kan man ha märkeskläder på sig men det är en klar fördel om man inte ser alltför sponsrad ut åtminstone. Om man vill kan man absolut trycka upp PT-kläder själv med egen logga (om man har) men i övrigt är min rekommendation en mer restriktiv hållning. Ett par välsittande träningsbyxor och en snygg piké eller långärmad T-shirt är enligt mig en passande PT-uniform.

   Klocka eller inte klocka? Jag tycker definitivt att en klocka är ett bra hjälpmedel för en PT. Både för att hålla koll på tiden på ett diskret sätt och som hjälpmedel vid setvila eller om man kör en övning på tid. Hur man ska tänka kring val av klocka har jag inga direkta åsikter om mer än att den ska vara funktionell och att du ska vara bekväm med den. Själv hade jag inte varit bekväm med en alltför dyr klocka utan hellre valt en mer diskret mellanbudgetmodell. Minns att jag läste ett blogginlägg för kanske tio år sedan som innehöll en del businesstips för PT:s. Ett av dem var att bära en dyr klocka (~$5000) för att det signalerar framgång. Vid den här tidpunkten ägde jag själv ingen bil då jag oftast åkte tåg till gymmet men kunde relativt fritt låna min mammas bil som hon sällan använde. Väldigt praktiskt. En Saab 900 by the way. Ganska långt från framgångsbil. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av bilar - möjligen Formel 1 - och att köpa en exklusiv bil kommer väldigt långt ner på listan (strax ovanför att göra en rymdresa. Och jag hatar att flyga) - men den skruttiga Saaben vållade ändå en del ångest. Inte för att den inte rullade - tvärtom var den väldigt stabil - men jag hade gärna parkerat på behörigt avstånd från gymmet. Typ en kilometer bort. Med blogginlägget om den dyra klockan och framgångsbilden i åtanke ventilerade jag det här bekymret för en god vän. Som sade något väldigt klokt: “Tror du inte att dina klienter hade blivit mer störda om du kommit med en flashig bil. Okej, Saaben kunde möjligen haft lite mindre rost men det är ju ändå en Saab: en svensk stabil kvalitetsbil som gör sitt jobb.”
   Efter det hade jag aldrig några problem att parkera utanför gymmet.
   Även om jag oftast tog tåget.

2. Klienten anländer till gymmet före PT:n

   Jag ser det ganska ofta, att PT:n kommer insläntrande i sista minuten så att klienten hinner börja undra om hen tagit fel på tiden. Hint: Det är inget bra sätt att starta ett pass. Själv tycker jag att det är lagom att anlända 15-20 minuter före utsatt tid för att ha lite marginal. Då slipper jag känna mig stressad och hinner landa lite på gymmet och kan sedan möta klienten med rätt sinnestillstånd (laddad, fokuserad och positiv) och väl förberedd (planerat passet och hunnit gå runt och kollat läget på gymmet).
   För övrigt rekommenderar jag att man inte möter klienten direkt i receptionen utan låter hen checka in i lugn och ro först. Många av mina klienter kommer i sista minuten och när de ska fiska upp träningskortet ur väskan ligger det oftast längst ner - eller någon annanstans. Om jag går och hälsar redan i det läget kan det skapa onödig stress i ett redan stressigt läge. Det är inte heller någon höjdare om det står flera personer bakom receptionsdisken då man som medlem lätt känner sig i underläge och lite uttittad. Självklart finns det de som inte bryr sig eller till och med gillar att stå i centrum men jag tycker nästan alltid att det blir bättre om jag låter klienten komma in i lugn och ro först och därför möter jag dem inte direkt i receptionen utan står antingen vid ingången till själva gymarean eller en bit bortanför receptionen.
   Och jag står alltid där före min klient anländer.

3. Undermålig planering

   Visst, det är jättebekvämt att freestyla och improvisera ihop ett pass, speciellt för klienter som varit med länge. Fast vill man att de ska fortsätta träna med dig lika länge till eller om de är ute efter någon sorts resultat (det borde de vara) bör du planera dina klienters pass. Det är ju trots allt ett professionellt jobb du gör och då bör du agera därefter.
   Sedan kan det finnas omständigheter som gör det svårt att planera ett pass helt på förhand men man bör ändå ha någon sorts plan i bakhuvudet och allt ni gör dokumenterat i Google docs, mobilen, med programvara eller i ett anteckningsblock. Klienter som tränar prime time när det är mycket folk på gymmet är det ofta svårare att planera för då det kan vara svårt att komma åt den utrustning ni behöver. Fast då kan man planera för det och undvika att ha med de mest populära stationerna och istället arbeta med fria vikter, gummiband och kroppsvikten och göra det bästa av det.
   Klienter med skador eller långvarig smärtproblematik där dagsformen kan variera kraftigt kan det också vara svårt att planera i förväg för. Min rekommendation då är att ändå ha en uppfattning om ungefär hur passet ska läggas upp även om allt inte är uppskrivet i förväg. Anteckna flitigt under träningen och följ upp för att få en uppfattning om vad som fungerar bra respektive mindre bra och arbeta sedan kring det.
   Så kort sagt: det är helt okej att improvisera vid behov och definitivt att alltid ta hänsyn till klientens dagsform och anpassa utifrån det snarare än att vara låst vid ett helt förplanerat pass. Det är okej.
   Men det är inte okej att vara lat.

4. Prata med andra på gymmet under ett PT-pass

   Visst, hälsa gärna på andra och se till att ha en trevlig framtoning - men inte på bekostnad av din klient och i synnerhet inte på din klients tid. Det är inte okej att lämna din klient för att småprata med andra på gymmet. Det är bara okej att lämna din klient för att fylla på vattenflaskan, hämta en banan, proteinshake eller handduk.
   Vad som för de flesta låter som sunt förnuft och en självklarhet är tyvärr inte fallet för alla så låt oss upprepa igen: En PT ska uppträda professionellt och alltid sätta klienten först.
   Annars kanske det inte blir så många fler.

5. Äta under ett PT-pass

   För fan, kom igen nu. Okej om du är byggare och tränar likasinnade kanske det är okej att svepa en shake och en banan men inte mer än det. Och för oss andra 99%: planera dagen så att du hinner fylla på med energi mellan passen. Inte under.

   Jag tränade ett gäng klienter på söndagar förut, med start klockan tio då gymmet öppnade relativt sent. Alla klienter ville förstås ha tio och elva-tiderna för att passet inte skulle paja en annars ledig dag. Jag ville helst få till en lunchrast men insåg att det var svårt att förhandla fram; tolv-klienten ville inte komma 12.30 utan snarare 11.30 - då jag tränade en annan klient. Jag försökte nå en kompromiss för att åtminstone få en minipaus: starta 12.15. Det visade sig dock att klientens tåg gick så att han kom in lagom till hel och halv, och han var inte så sugen på att rulla tummarna i tjugo minuter medan jag hade rast (förståeligt). Jag gick med på att starta klockan tolv men förklarade att jag då ville ta ett snabbt mellanmål medan vi värmde upp, något han inte motsatte sig. Jag insåg dock snabbt att det är svårt att äta och coacha aktivt och samtidigt - och kände mig dessutom ganska löjlig med min frukt och shake. Jag skippade mellanmålet.
   Och överlevde ändå.

6. Lägga för mycket vikt vid metabolisk träning

   Jag vet inte hur det är för dig men jag vet att jag reagerar när jag ser två till synes överviktiga och otränade personer, fullt påhejandes av en överhurtig tränare, hoppandes tills de blir blåa i ansiktet (även om de knappt lämnar marken) - för att sedan gå på nästa “konditionsövning” (burpees, mountain climbers, kettlebells, mer burpees, battling ropes etc). Ledbrosk och senor hinner troligen brytas ned snabbare än kalorierna hinner förbrännas.
   Men det kanske bara är jag.

   Skämt åsido kan det absolut finnas en plats och ett syfte med den metaboliska träningen - men vad är syftet? Om det är viktnedgång och fettförbränning tycker jag att man börjar i fel ände. Starta med styrka/rörlighet/kostråd/kost- och aktivitetsdagbok/målformulering/coachning - och låt den metaboliska träningen (eller cirkelträning, vad man nu vill kalla det) utgöra pricken över i:t.
   Sanningen är att som PT är det lättare (i alla fall enligt mig) att sätta ihop en cirkel för sina klienter och träna dem tills de ber om nåd än att göra någonting som är mer produktivt. Som att sätta ihop ett individualiserat styrketräningsprogram med progressiv överbelastning och samtidigt arbeta med att få sin klient att etablera nya vanor och göra bättre kost- och livsstilsval och att följa upp regelbundet för att säkerställa att det går åt rätt håll och att lära sig förstå sina klienter och deras behov bättre.
   Men det är ju jobbigt.
   Nästan lika jobbigt som att göra hundra burpees på tre minuter. Med en ryggsäck på ryggen.