15 år som PT i backspegeln - Drömmar, motgångar och lärdomar. Och japaner. Del II av V

I denna serie skriver jag om mitt absoluta favoritämne: mig själv. Min PT-karriär är vare sig den mest framgångsrika eller bästa. Men relativt lång, innehållsrik och tämligen lärorik.
  Och den bjuder även på en del anekdoter. Det här är andra delen av fem.  

Mot nya mål som företags-PT

Efter några lärorika men modest framgångsrika år som frilans-PT på deltid är det dags för nästa steg.

Framför mig sitter en man jag löst känner till sedan tidigare. Han är själv PT i grunden men numera VD på ett företag som erbjuder friskvårdslösningar för medelstora och stora företag. Trevlig och behaglig att ha att göra med. Men hans blick är fokuserad och målmedveten - han släpper inte in vem som helst i sitt företag.
  Jag har fått komma på intervju tack vare en kollega och gammal kursare som just slutat som PT på detta företag för att gå vidare till en gymkedja (där han kom att göra en fantastisk karriär). Ung och naiv som jag var trodde jag därför att jobbet mer eller mindre var mitt, att intervjun var mer eller mindre symbolisk.
  Den var inte symbolisk. VD:ns frågor är knivskarpa och intervjun varar över en timme. Och sedan väntar även en praktisk del där jag ska träna honom (han var och är i extremt bra form).

# Allt yrkesrelaterat skall skötas professionellt. Inför en intervju: var väl förberedd, kom i tid och se till att du har ett snyggt CV tillgängligt i mapp.
  En anställningsintervju är inte symbolisk. (bra visdomsord. Tack. Red. anm.)

Vi träffas utanför gymmet där provpasset ska hållas. Det är ett källargym jag aldrig varit i förut. Jag har mitt pass hyfsat klart i huvudet. Stenhårt, välplanerat med ett gäng basövningar och några små överraskningar. När jag anländer före utsatt tid är VD:n redan på plats. Han är dunderförkyld.
Och lite smågrinig.
Vi resonerar lite och beslutar oss för att ändå genomföra passet. Jag håller mig till gameplanen och låter honom inleda med 50 pull-ups för att fortsätta med knäböj, bänkpress, viktade dips etc. En rejäl genomkörare.
  Efteråt är han svettig och aningen stressad. Han ska iväg på en viktig middag. Vi hoppar på samma buss från gymmet och småpratar lite. Vi sitter mitt emot varandra. Småpratet övergår i tystnad. Han säger inte ett ord om jobbet. Eller om passet.
Situationen: aningen obekväm.

# Ett PT-pass skall alltid vara välplanerat men man ska samtidigt anpassa efter klientens dagsform och ibland måste man tänka om snabbt.
  Och ibland: fuck it, vi kör.

Fortfarande på bussen. Tystnaden går nästan att skära med kniv. Han trycker på knappen för avstigning på Kungsgatan. Bussen korsar Stureplan. Han börjar samla sina grejer och gör sig redo att gå.
  Innan han stiger av: -När kan du börja?
Låt mig titta i kalendern. Typ nu.

Att vara företags-PT blir en ny erfarenhet. PT-timmarna utförs på plats hos kund, i mer eller mindre utvecklade företagsgym. I det här fallet är antalet kunder (företag) ungefär fem, och utspridda strax utanför tullarna vilket innebär en hel del runtåkande. Och inte sällan bara för en enstaka timme här och där - i de flesta fall får de anställda ingen subvention för PT utan får stå för hela kostnaden själv vilket innebär att det inte är helt lätt att sälja in personlig träning och hitta nya klienter. Det är dessutom ett ensamt jobb utan direkta kollegor på plats, förutom enstaka massörer, naprapater och gruppträningsinstruktörer som är inställda på sin grej.
Liksom jag är på min.
On the bright side: någon gång emellanåt dyker det upp skräddarsydda extrajobb som att utföra fystester, föreläsningar eller delta på olika företagsevents.   
  Dessutom: generösa jul- och sommarfester.

# PT kan ibland vara ett ensamt yrke, på gott och ont. Fritt och skönt men samtidigt ibland tomt och ingen att ventilera med. Att arbeta på företag kan var bra om företaget sponsrar en del av PT-kostnaden (det händer ibland), men ofta är anläggningarna något sämre, och kundpotentialen likaså. De som nyttjar gymmet är ofta de som inte köper PT. De som behöver PT håller sig effektivt borta. Det är trots allt inte alltid jättekul att svettas tillsammans med kollegor, chefer och underordnade.

Jag får ett par stammisar: en överviktig kvinna med mycket smärtproblematik, vars chef pumpar in PT-timmar som hon vore företagets guldkalv.
Och hon blir min guldkalv också.
Dessutom mycket trevlig.
Stammis nummer två är högt uppsatt på sitt företag. Advokat i grunden.
Det märks. Överklasstendenser och vill gärna styra och ställa.
Alltid sur.
Men jag gillar honom skarpt. Allt rinner av. Han är som han är och alltid sig själv.
Sur.
Han vill träna för att hålla skadorna borta på äldre dar. Jag: mycket ambitiös inledningsvis och screenar honom noggrant. Gedigen uppvärmning, rörlighetsträning och alltid träning med god form och medeltunga vikter.
Men det räcker inte.
Jag ger honom tolvkiloshantlarna för ett par set hederliga utfall. Spänst, balans och elasticitet är min tanke.
Och den var nog god.
Set nummer två: vänster ben först. Repetition nummer ett, två och tre perfekta. Studsar mjukt tillbaka. Fyran: inte lika bra. Golvläge.
Och en färsk adduktorruptur.
Och han är sur.
Lyckligtvis har jag med mig akutväskan.
Eller, var är den?

#Akuta skador är lyckligtvis sällsynta på gymmet då vi ofta kan kontrollera belastning, hastighet och rörelseutslag betydligt bättre jämfört med idrottsplanen då det sker sprints, start, stopp, hopp/landning, vändningar och kroppskontakt. Och ofta under uttröttning. Det mesta av detta slipper vi på gymmet men om kraft och/eller hastighet överstiger belastningstålighet kan vävnaden brista.

Och det gör den idag. PT-klient: arg. PT: småchockad och ursäktande. Rädd att han mist 50% av stammisarna.
Och det har han. Fast bara i tre veckor. Så länge behöver PT-klient på sig för att tjura färdigt och komma tillbaka och nyttja sina återstående timmar.
Och han fortsatte sedan ytterligare ett par år. Så småningom frugan med. Så slutet gott, allting gott.
Och jag ytterligare lärdomar rikare.

# Akutväska med och redo att sätta in PRICE vid behov. Skador är sällsynta men inte helt oundvikliga. Minimera risken genom smart träning, uppvärmning, korrekt teknik och anpassning efter dagsform.
Och ta hänsyn till tidigare skador. Denne herre, visade det sig senare, hade undanhållit denna återkommande adduktorbristning för sin PT, som - om han känt till detta - förmodligen gjort en del annorlunda.
Och nästa gång kommer PT:n ihåg att ta ännu noggrannare skadeanamnes med ny klient.

Sen hade vi de osköna typerna. Utan inbördes rangordning:

Kvinnan som signade upp sig för ett tiopack för att bli arg när hon tar emot fakturan.
Men det tog ekonomitjejen effektivt hand om.
-Kan vi inte köra lite mer när vi ändå håller på?
65 minuter har gått och passet därmed avklarat med marginal. Tycker jag.
Herr Jobbig håller inte med. Han vill ha mer.
Men inte betala för det.
PT-pass nummer tre: jag står på den knökfulla bussen som ska ta mig mot företaget ifråga i utkanten av tullarna. Femton minuter kvar till passet och snart dags att stiga av. Telefonen ringer.
Det är herr Jobbig.
Han har fått förhinder.
Men ovillig att kompensera.
-Ledsen men eftersom du avbokar så sent måste jag tyvärr debitera dig ändå.
Herr Jobbig, mogen som han är, och dessutom snål (han hade ett bra jobb) blir arg. Och vill inte fortsätta.
Alls.
Två veckor senare och jag på semester i Sydeuropa. Kontoret ringer på mobilen (utlandstaxa: 25 kr/minut). Herr Jobbig ringt och ifrågasatt fakturan för det inställda passet. Ekonomitjejen vill dubbelkolla.
Yes. Herr Jobbig ska betala.

Den trevliga kvinnan vars farfar ägde en av de större klubbarna i Serie A.
Synd bara att hon aldrig tränade.
Glömda kläder. Inbillade förkylningar.
Löfte om friplåtar.
Jag: trevligt se på match men ännu trevligare vore - bli lagets fystränare.
Eller fysio. Eller skoputsare.
Fortfarande kvar i Sverige.
Men hoppet det sista som överger en.

Efter knappt tre år som företags-PT på deltid (studerade till sjukgymnast samtidigt) var jag trött på att åka runt, köa för att hämta ut nycklar och passerkort.
  Och trött på att inte ha fler klienter.
En dag på PT-skolans gym, där man kunde hyra in sig som PT, blir jag uppmanad av en av deras lärare att söka upp skolans yrkesvägledare. Tydligen “kryllade det av lediga jobb för erfarna PT:s.” Sagt och gjort. Ett telefonnummer och ett samtal senare fick jag tid för en intervju på ett gym sydost om stan (jag själv bodde i nordvästra Stockholm). Vis av tidigare erfarenhet såg jag till att vara duktigt förberedd inför denna intervju och såg till att komma i väldigt god tid. Bra intention men intervjuaren själv, PT-chefen, var en halvtimme sen (varit iväg och spelat golf?). Det innebar att jag hann bli väldigt nervös men eftersom han var så sen varade själva intervjun i knappa tjugo minuter - och knappt en enda knepig fråga. Två dagar senare ringde det på telefonen (Nokian numera utbytt mot Sony Ericsson) - PT-jobbet är mitt.
Nästa steg i karriären: som anställd på gymkedja.