I denna serie skriver jag om mitt absoluta favoritämne: mig själv. Min PT-karriär är vare sig den mest framgångsrika eller bästa. Men relativt lång, innehållsrik och tämligen lärorik.
  Och den bjuder även på en del anekdoter. Det här är fjärde delen av fem.  

Drömmen om en PT-karriär i Japan

Efter att ha sträckläst Four Hour Work week är saken klar: jag ska utomlands ett tag. Det fick bli Japan, som jag besökt året innan och fattat tycke för och gärna ville utforska mera.

När jag signar upp på Gold’s Gym Bashamichi (Yokohama) har jag redan besökt två prospektiva träningsanläggningar, men som lämnade en del att önska när det gäller fria vikter (att betala över tusenlappen för ett gym som saknar hantlar över 25kg = waste of money, även om poolen och morgonrockarna var fina). Första passet spottar jag två PT:s, en fetkrallig och ovanligt lång Japan och en bjässe med östeuropeiskt utseende. Jag går fram till japanen och frågar om PT-branschen i Japan. Han svarar inte utan pekar bara mot bjässen, som visar sig vara ungrare. Han talar bra engelska (med östeuropeiska mått) och berättar att “Japan ligger klart efter Europa och västvärlden när det gäller träning men det finns definitivt underlag som PT. Som Skandinav har du nog goda chanser att lyckas bra.”

  En målbild börjar ta form i mitt huvud några dagar senare, när jag sitter vid vattnet i centrala Yokohama, och beundrar Skylinen: 1. Här skulle jag gärna bo. 2. Jag skulle gärna jobba som PT i Japan.
  Eller rättare: Jag ska jobba som PT i Japan. Jag ska lyckas.
  Och en takvåning med havsutsikt i centrala Yokohama vore inte fel.
  Tokyo skulle också duga.
Jag ska lyckas. Jag sätter mig ner och skriver ner mina mål. SMARTA.
  Och skyhöga.
Hotellet Park Hyatt Tokyo är 52 våningar högt. Fitness centret (eller spat, rättare sagt) beläget hundrafemtio meter ovan jord och med stora fönster utblickande över Tokyos neonförsedda stadssilhuett. Man fick en hint av utsikten i Lost in Translation när Bill Murray nyttjade hotellets löpband (yes, det är hotellet från filmen).
Där skulle jag kunna jobba.

Jag har ägnat senaste veckorna åt att ta fram listor över samtliga gym i Stor-Tokyo (ganska stort) och Kanagawa prefektur, strax söderut, inklusive tillhörande miljonstaden Yokohama och lillebror Kawasaki, inklämd mitt emellan - en sträcka på runt en halvtimme med pendeltåg eller tunnelbana. Ett område som inhyser drygt trettio miljoner fördelat på tre prefekturer.
Och möjligen ett och annat gym.
Letat fram alla hotell som har ett fitness center. Utöver det har jag slipat på mitt engelska CV och även fått det översatt till japanska. Jag är redo.
Fast kanske ändå inte.
Jag började konservativt med att kontakta fem utvalda gym (för att undvika att bli nedringd). En dag har jag ett missat samtal. Från okänt nummer. Pulsen stiger. Vid det här laget har jag studerat japanska i ungefär tre månader och just passerat 'arigatou' och 'konnichiwa'-stadiet.
Men inte mycket mer. Tanken på ett japanskt telefonsamtal: inte särskilt tilltalande.
Inte alls.  

 # För att lyckas måste man kliva ur sin komfortzon.

 En amerikansk kompis hjälper mig med japanska för frasen 'jag fick ett samtal från er för en stund sedan'.

  -Hej, jag heter Erik. Jag fick ett samtal från er för en stund sedan.
En kvinnlig röst i andra änden svarar något obegripligt på japanska.
Letar febrilt i huvudet efter frasen 'talar du engelska?
  Huvudet = tomt.
  Till slut säger hon: -Do you speak English?
-Hai. I mean, yes.
  Vi konverserar en stund. Hon vill checka mitt visumstatus, hur mycket jag vill jobba och om jag kan tänka mig att utföra andra arbetsuppgifter utöver träning, som att städa och sköta poolen.
  Hai. I mean yes.
  -Okay. We'll get back to you next week.
  I'm fucked. Och jag vet det.

 # Telefonsamtal till kund, potentiell chef eller företag kan vara jobbiga. Och livsviktiga. Var väl förberedd.

Note to self: nästa gång du ringer ett viktigt samtal på japanska: gör det inomhus i lugn och ro. Inte ute på gatan i en storstad.
Mycket riktigt, det kommer inget samtal. Tanken slår mig att jag kanske borde ringa dem istället men jag slår bort den snabbt. Hittar på ursäkt efter ursäkt fast jag själv vet det innerst inne: jag vågar inte.
  Någon vecka senare har jag fått svar från Tokyo American Club, ett av de ställen jag skickat ansökan till. “Tack för din ansökan. Det låter väldigt intressant men tyvärr har du fel visumstatus för en heltidstjänst och vi kan tyvärr inte ge dig ett riktigt arbetsvisum. Sorry men tack ändå för visat intresse.”
  Hoppet tänds igen ett par dagar senare. Ett mail från Esforts Fitness, helt skrivet på japanska. Ber en kinesisk bekant översätta då Japan och Kina i princip använder samma Kanjis, dvs tecknen har samma betydelse på de i övrigt totalt olika språken. Li-san ser bekymrad ut.
  -No good.
  Hans engelska är inte på topp men på honom låter det som att gymmet ifråga närmast tagit min ansökan som en förolämpning.
  Tack för den. Käftsmäll nummer tre.

# Bakom varje framgång finns inte sällan ett antal misslyckanden.

 Frågan är bara hur många. Jag tycker att det räcker nu. Fortsätter att beta av listan och skickar in till ytterligare ett antal gym samt några hotell.
  Ingenting. Helt tyst i luren och på mailen.
  Tiden går och jag har nu varit i Japan i sex månader. Tanken var att åka hem men jag väljer att förlänga min vistelse. Jag har en dröm att jaga. Jag är inte klar med Japan.
  Jag har ju knappt börjat.
  Nytt år, nya möjligheter. Efter jul- och nyårshelgerna sätter jag igång igen med ansökningarna. Nu är jag redo.
  En dag på Gold’s gym ringer telefonen. Då strikt telefonförbud råder springer jag ut i trapprummet och svarar.
  -Hej, det här är från Esforta Fitness (en annan klubb).

 # I motgång tänker vi framåt och försöker att inte ta något personligt.

Kostymen på, slipsen med. Skorna välputsade och CV:t i tryggt förvar i en mapp. Jag kliver av tunnelbanan på Ichigayastationen strax norr om Kejsarparken i centrala Tokyo. Gymmet ligger bara ett stenkast härifrån men jag har en halvtimme till godo. Jag vankar fram och tillbaka på gatan, precis utom synhåll från gymmet (man vill ju inte framstå som en maniac). Tänker igenom vad jag ska säga och hur jag ska säga det. Jag har förberett mig väl senaste veckan. Gått igenom vanliga intervjufrågor och försökt svara efter förmåga. Min japanska är nu strax ovanför nybörjare. Jag klarar enklare konversation om personen talar långsamt (vilket de flesta japaner tack och lov gör), även om grammatik och vokabulär lämnar en del att önska. Min tanke är att i första hand finnas som engelsktalande PT och fylla i med japanska vid behov, samtidigt som min japanska färdighet kommer att förbättras sakta men säkert. I det översatta CV:t står att jag har en “conversational level” - en tolkningsfråga.
  Jag äntrar receptionen med huvudet högt (och nerverna nere vid golvet). Presenterar mig för receptionisten som ber mig invänta rätt person. En kort stund därefter visar sig en kille i min ålder. Han är fit men inte särskilt gymtränad och ser extremt vänlig ut. Han talar långsamt och tydligt och jag kan nästan hänga med på vad han säger.
Nästan.
Han öppnar en dörr som leder ut i en korridor. Jag passar på att fyra av en intränad artighetsfras jag läst ska användas på japanska anställningsintervjuer. Jag hade repeterat den om och om igen på vägen från stationen.
  Den sitter perfekt och han ser nöjd ut. Vi fortsätter gå. Rundar ett hörn och kommer ut till en ny korridor. Plötsligt stannar han. Knackar försiktigt på en dörr. Management står det.
  Vänta nu, vad är det här?
Plötsligt är jag sittande face to face med en kostymklädd man i fyrtioårsåldern. Han bär glasögon och har välkammad frisyr. Han ser inte ut som en typisk platschef på ett gym.
  Mer som en chef-chef.
  -Så, Erik. Du skickade in en ansökan till oss…..
  Det är allt jag lyckas tyda av det han säger. Det lät som att han inledde med lite basic information om varför jag är här. Inte som en fråga. Jag väljer därför att bekräfta det han sagt.
  -Ja.
  Han ser förvånad ut. Ungefär som att det inte riktigt passade med det han just sa.
  Han öppnar munnen på nytt. Den här gången är det helt kört - jag förstår ingenting av det han säger.
  Nada.
  Chef-chefens ansikte får ett lätt rödaktigt skimmer över sig. Han är arg. Arg på svensken som tror han kan komma och jobba för Esforta Fitness trots att han inte kan snacka japanska.
  Jag påbörjar en lång förklaring på låååångsam engelska (och med vissa inslag av japanska) för att förklara hur jag tänkte: att jag kan vara en sorts “Joker-PT” som kanske kan attrahera en del klienter som ett exotiskt inslag (och som dessutom har lång erfarenhet som PT). Jag kan träna expats på gymmet, och naturligtvis de japaner som vill öva sin engelska. Och dessutom blir ju mina japanska bättre och bättre med tiden. Det kostar ju inget att ha en PT på plats ändå.
  Den snälla killen som visat mig till chefen sitter på en stol en bit bort. Han vet sin plats. Men han nickar instämmande. Han är på min sida. Han fattar grejen.
  Chef-chefen: inte lika förstående. Han visar tydligt var dörren är belägen.

 # Vid ett misslyckande: försök objektivt analysera varför, utan att koppla in alltför mycket känslor eller låta det påverka självförtroendet nämnvärt. Fortsätt jobba mot målet.

 I detta fall var problemet min usla japanska. Trots sex månaders studier på språkskola way off. Några av anledningarna är: dels väldigt begränsat med konversationstid på lektionerna samt det faktum att det japanska skriftspråket fuckar upp inlärningen rejält. Min lösning blir att speeda upp inlärningen genom att anlita en privatlärare.
  Och genom att gnälla av mig lite.
  En japan jag lärt känna på gymmet, en stor man i fyrtioårsåldern som både utstrålar trygg pappa och framgång, och som dessutom besökt Sverige ett antal gånger då han är professionell seglare blir den perfekta personen att hämta empati från.
  -That is so stupid. You know what, an old friend of mine is the manager of Oasis Sports Club. I’ll call him right away.

 # Var aldrig rädd för att ta hjälp. Goda kontakter är ovärderliga, kanske till och med nödvändiga.

 Men denna gång räcker det inte. Oasis manager säger exakt samma sak, att gymmet har väldigt få engelsktalande medlemmar och att kommunikationen därför kan bli ett problem (japaner läser engelska i sex år men tillämpar det sällan i konversation samt att den engelska influxen är betydligt lägre jämfört med i väst. Kort sagt: de är bättre på Super Mario än engelska).

Nu har jag i princip betat av hela listan med gym och hotell. Några har jag valt bort, antingen på grund av att det legat för långt bort alternativt att det inte verkade passa. Men jag har kontaktat ett trettiotal träningsklubbar åtminstone.
  Och fortfarande utan jobb.
  Det är dock en sanning med modifikation. Jag har fått ett par klienter på Gold’s Gym, bekanta expats som är medlemmar på Gold’s och som tränar med mig “under cover” och som betalar mig cash. Båda införstådda med att vi måste framstå som vänner som tränar tillsammans och inte som PT-klient, då gymmet sannolikt annars skulle sätta stopp eller vilja ha en väldigt stor del av kakan. Lyckligtvis talar de båda flytande japanska och har tagit på sig att snacka med gymmet om problem skulle uppstå. Då och då noterar jag att en av de ansvariga på gymmet (chef nummer fyra i hierarkin) blänger mot oss, men han låter oss vara ifred. Skönt att kunna köra lite PT (det är ju ändå världens bästa jobb) och få in lite pengar (cash is king). Jag lever annars av besparingar och studiemedel, som dock tar slut under våren. Mitt visum gäller maximalt i ett år och nio månader - så länge får jag studera på språkskolan, som dock kostar en hel del - sen är det out och tillbaka till Sverige. Om jag hoppar av studierna ryker mitt visum illa kvickt. Jag måste i princip: 1) Hålla nere utgifterna. 2) Snabblära mig japanska. 3) Fortsätta leta jobb, och gärna ett jobb som kan ge ett riktigt arbetsvisum (måste vara ett “kvalificerat” yrke) - en ekvation som inte riktigt går ihop.
Jag sparkar min privatlärare efter fyra gånger då det kostar för mycket. Dessutom har hon en tendens att skratta åt mina misstag. Och sedan vet jag inte om McDonalds vid Shibuya Crossing - Tokyos Times Square - är den bästa studiemiljön. Men det är där vi ses.
  Fast inte längre.

Efter att ha tränat 4-5 gånger i veckan på gymmet, ofta vid samma tider, börjar man bli bekant med en del folk. Det är förstås naturligt att hälsa på de få icke-japaner som tränar på Gold’s men även en del japaner är nyfikna (speciellt de som kan engelska). En dag kommer en man runt trettiofem fram och hälsar. Vi har setts ett antal gånger förut på gymmet. Jag har noterat hans något lustiga utseende: tunnhårig och med glasögon men relativt fit och med ett ungdomligt kroppsspråk. Han ser vänlig ut. Han har förstått att jag är svensk och han säger sig gilla Skandinaver och en del svenska fotbollsspelare, speciellt Henrik Larsson.

 # Gymmet kan vara ett bra ställe att hitta nya kontakter och vidga sitt nätverk.
  Kan.

Satous (som den lustige mannen heter) och min kontakt blir allt tätare då vi oftast tränar samma tider. Och en dag bestämmer vi oss för en rejäl post workout-lunch: rullbandssushi. När vi satt i oss trettiotalet bitar var och är lagom mätta är det dags att get down to business. Satou, som driver sin fars lilla fastighetsbolag och troligen har ett hyfsat komfortabelt liv, är inte nöjd. Han har stora visioner.
  Och tydligen ingår jag i dem.
  Målet är klart som den finaste Saken: en japansk internetplattform för människor och olika tjänster. Han nämner Amazon som exempel, fast en annan vinkel.
Hans egen.
Det finns många äldre japaner som är ensamma. Med både pengar och drömmar. Drömmar om ett bättre liv. Om att träffa människor. Lära sig nya saker.
Träning och engelska till exempel.
Där har vi en affärsmöjlighet. En som Satou målar upp som oanad och med massor av potential.
För rätt person.
Min roll: super-PT, engelsklärare och ansvar för de hälsorelaterade tjänsterna. Han tror stenhårt på att ha med en svensk eftersom Skandinavien är populärt i Japan. Och väldigt exotiskt.
  Följande månader ägnas åt planering, förväntan. Och väntan. Tiden tickar iväg sakta men säkert. Om sju åtta månader slutar skolan och mitt visum försvinner. Om jag inte lyckas få ett nytt vill säga. Satou lovar att undersöka saken. Han pratar också om lägenhet och hyfsad lön. Lugnet stillat. Åtminstone tillfälligt.
  Vi fotar träningsövningar i den vackert belägna Yamashitaparken (‘parken under berget’) vid Yokohamas sjösida. Satou trycker upp reklamblad och två sorters visitkort till mig: ett mer neutralt för främst manliga klienter och ett med rosa tema riktat mot den kvinnliga målgruppen. Längst ner: E-Human Service Corp, som han valt att döpa det blivande megabolaget till (Corp kommer från Capsula Corp i Dragon Ball, Satous favoritböcker). Hemsidan för träningen blir getshapes.com - även om den än så länge är tom.
   Tiden rullar på. Vi är nu inne i mitten av september. Visumdatum och tillgångar tickar nedåt i rask takt. Oron i motsatt riktning och med allt snabbare hastighet. Satou: -Ge mig bara lite, lite mer tid.
  Tid är det jag inte har (förutom jobb och pengar).
  En dag lyser han av stolthet. Satou har något att visa. Något stort. Vi slår oss ner med hans dator på en billig lunchrestaurang. Getshapes.com. Sidan, som ser förvånansvärt snygg och proffsig ut, påstår sig Satou ha arbetat med i ett år. Lärt sig från grunden och byggt upp.
  Mer troligt: han har använt en färdig mall från en japansk Wordpress-liknande tjänst. Men det är skitsamma - nu är sidan klar och grunden lagd. Nu ska vi erövra världen.
  Nåja.
  En dag sitter jag på en middag med ungraren, bjässen från Gold’s Gym, som jag lärt känna hyfsat vid det här laget. Han jobbar tyvärr inte kvar på gymmet längre. Efter en tårtincident (han tog den sista biten i personalkylen av en födelsedagstårta chefen köpt till en av receptionisterna) fick han sparken av chef nummer tre i hierarkin. Jag berättar om mina och Satous planer. Han ser bekymrad ut.
  -Den mannen är psykiskt sjuk. Håll dig borta från honom.
  Va?
  Long story short: yes, han var psykiskt sjuk visade det sig.

Tiden rinner iväg illa kvickt och jag måste agera. Måste hitta ett jobb och ett visum om jag vill stanna och det vill jag, efter allt jag varit med om och alla nya bekantskaper. Japan är ett trevligt land att bo i och jag vill testa det på riktigt.
  -I think you should fuck the training thing for now and get another job. Get into teaching English instead. That’s your best visa-bet.
  Några visdomsord från en amerikansk vän. Han har rätt - engelsklärare är enklaste vägen till ett visum.
Förutom det faktum att jag inte har engelska som modersmål, vilket ofta är ett krav.
  En ny intensiv jobbjakt tar vid (men det är en helt annan historia) - till slut får jag napp på ett stort företag som arbetar med one-to-one lektioner i engelska. Jag hamnar på ett stilrent men sterilt och stelt kontor i Shinagawa strax söder om Tokyo. Jag berättar inget för Satou och har inte helt släppt tanken på att jobba med honom. Synd bara att det går så segt. Och så var det det där med hans mentala ohälsa.
  En lördag är jag på gymmet tidigare än vanligt för att hinna träna en av mina två klienter innan riktiga jobbet. Jag berättar för klienten om nya jobbet. Vi rundar ett hörn för att komma till omklädningsrummet - och stöter ihop med Satou, som sannolikt överhört en hel del. En dag senare är mitt namn borttaget från hemsidan och ersatt med “Hiring”. En kort mailväxling senare kan det konstateras att det där om hans psykiska sjukdom nog inte var helt långsökt. En vecka senare säger han upp sitt medlemskap på gymmet, till personalens stora förtjusning då han tydligen var ökänd sedan tidigare. Sedan ser jag inte röken av honom något mer - och en vecka senare är hemsidan borta.
  E-Human Service Corp nerlagt.

# En A-plan är bra men ibland måste man tänka om och inte lägga alla ägg i samma korg. Undvika att låsa sig för tidigt vid en ide som lätt kan utvecklas till något emotionellt. Det kan vara farligt när det gäller affärer och framgång.

Fast forward ett halvår. Jag fick mitt efterlängtade visum och bor nu på riktigt i Japan. Med en hyfsat stabil inkomst och ett “kvalificerat jobb”. Varje dag hoppar jag i min mörkblå slimmade HM-kostym och slår mig ner i kontorsbåset där jag tar emot mina engelskaklienter. Jag gillar businesskänslan och att allt ska vara professionellt. Det är också stimulerande att utveckla det engelska språket.
Synd bara att jobbet suger. Det är krävande, arbetstiderna dåliga, eleverna jobbiga och ergonomin sådär. Nacken stel och värkande. Ländryggen gör sig påmind. Längtan till PT-branschen desto starkare. Träningen går allt sämre. Och sämre. Motivationen dalande.
Nu när jag äntligen har det där svårtagna visumet (för er som inte testat, att få ett jobbvisum i Japan är nästintill omöjligt) och en stadig inkomst: varför känns det inte som att jag lever det liv jag drömt om i Japan? 
   För att drömmen ännu är ouppnådd.
   En dag på Gold’s får jag höra att de behöver en ny PT. Den japanske seglaren jag lärt känna tipsar om det. Och han har även tipsat ägarinnan Tammy, en amerikanska kring femtio som äger tre Gold’s tillsammans med sin japanske make, om att de borde anställa mig. En dag ser jag henne mitt uppe i ett eget träningspass. Dålig tajming existerar inte. Bara dålig inställning. Dålig inställning är för losers. En loser vill man inte vara.
Jag har småpratat med Tammy (Tammie?) tidigare men bara om struntsaker (sådant amerikaner är experter på) så det är naturligt hälsa. Vi småpratar om allt och inget och sedan frågar jag om PT-tjänsten och säger att jag är intresserad. Vis av tidigare erfarenhet tillägger jag att min japanska blivit hyfsad (det har den) men långt ifrån perfekt.
  -Oh, your Japanese is fine, försäkrar hon. Detta trots att hon aldrig hört mig använda den.
Hon ber mig skicka CV:t så ska hon “look into it right away.”
  Sedan hör jag inget. Och snart finns där en ny japansk tränare, en jobbig kille som talar bra (och ofta och gärna) engelska och som också är diskuskastare (eller kulstötare men vem fan bryr sig) - något han gillar att prata om.
Femte gången nu som jag missar ett PT-jobb. Känner dock en viss lättnad trots allt då jag inser att jag helst inte arbetar på samma gym som jag tränar. Nu har jag varit medlem på Gold’s i knappt två år och frekventerat gymmet i snitt 4.5 gånger i veckan. Och som en av få utlänningar (och dessutom med långt hår) igenkänd av de flesta. Förvisso bra rent PR-mässigt som PT men jag vill börja om från scratch där jag ska jobba. Steget från medlem till anställd på gymmet känns knepigt och lite läskigt.
  Dessutom är det ingen jättefart på Gold’s PT-verksamhet. Dryga tiotalet tränare arbetar förvisso men endast en eller två i större skala. Resten kommer in för någon strötimme då och då.
  Gymmets stjärntränare är fyrtio år, ser hyfsat bra ut och är fit utan att hysa några synliga muskler. Han är sportig och inger ett seriöst intryck. Han verkar jobba mycket med movement screenings och “funktionell träning”.
  Jag gillar honom inte och tycker att hans träning mestadels är tramsig. Dessutom är han en tjurskalle till person, något han lyckas dölja hyfsat in public - men mig lurar han inte. PT nummer två i hierarkin bär alltid väldigt märkliga utstyrslar - någon slags vida och färgglada byxor med lika färgglada (fast illa matchande) tältstora T-shirts - och har dessutom extremt långt hår som han har färgat i nån rödbrun nyans. Han ger ett kufiskt intryck men jag gillar honom bättre än PT nummer ett. Han är en kuf och står för det. PT nummer ett är dryg men låtsas vara trevlig - en dålig kombo och brist på autenticitet.

# Ett vinnande koncept som PT: Var dig själv. Men se till att du är ditt bästa jag.
Och klä dig därefter - lämna clownbyxorna hemma.

Gold’s stjärn-PT:s sägs dra in runt 50.000 kr i månaden (600-700.000 yen).
  Det skulle man kunna leva med (ungefär dubbelt mot min lärarlön).
  Gold’s tar 6000 yen för en PT-timme, och PT:n får ut 4000 i lön. Frilans-PT:s på heltid betalar svidande 200.000 yen i månadshyra men kan då sätta pris själv och stoppa pengarna helt i egen ficka.

 Det blir aldrig någon PT-karriär på Gold’s utan jag kämpar vidare som lärare samtidigt som jag försöker njuta av att bo i Japan. Japan är ett fantastiskt land på många sätt. Exotiskt och med mycket att se och göra. Rent och välfungerande och med minimal kriminalitet. Otrolig mat. Det finns dock ett litet problem.
  Det är inte Sverige.
  Efter dryga två år i Japan åker jag hem för första gången över en treveckorsvisit. Minnena och känslorna är många. Sverige i sitt esse sommartid. Familj och vänner. Tanken på att vända hem alltmer lockande. Men innerst inne vet jag: jag är inte klar med Japan. Ett sista försök med PT-drömmen, som borde vara enklare nu när jag redan innehar ett visum och saker och ting är välordnade.
  Tillbaka i Japan skrider jag till verket. Fram med listor över alla gym. Kryssa för de jag inte redan ansökt till. Eller - fuck it - jag går all in och kontaktar alla gym jag kan komma över.
  Jag ska lyckas.
  En dag på kontoret ser jag att jag har ett missat samtal. Och ett voice-mail. Det är från Central Fitness Club Tennozu, beläget i södra Tokyo, inte alltför långt ifrån kontoret. Slår mig ner i lugn och ro i kontorsbåset. Tar upp klubbens hemsida för att få en bild av anläggningen. Kan naturligtvis inte läsa alla Kanjis men får ändå en hyfsad bild av gymmet. Tar ett djupt andetag och ringer tillbaka. Min japanska är vid det här laget ganska komfortabel men om jag inte är fokuserad från början kan jag lätt tappa bort mig helt i en konversation.
  Särskilt på telefon.
  -Moshi moshi, Centoraru Fitonese Kurabu. 

Tre dagar senare sitter jag 25 våningar upp i en byggnad belägen på en liten ö, Tennozu Isle, relativt nära Rainbow Bridge som löper över Tokyobukten. Framför mig: en japan i fyrtioårsåldern, smal, otränad och glasögonprydd. Han bär inte kostym. Han påminner om någon men jag kan inte riktigt komma på vem.
  Han inleder: -Erikku-san, det här är Central Fitness och jag är….
  Uppfattar inte allt han säger men får en bra helhetsbild. Han talar långsamt och tydligt.
  -Har du jobbat i Japan?
  Han har redan fått mitt CV via mail plus att det ligger mitt framför hans näsa men tydligen har han missat att jag har ett jobb och ett befintligt arbetsvisum.
  Han utstrålar både kyla och ointresse. Får känslan av att han inte gillar mig.
  Känslan är ömsesidig.
  Han fortsätter med ett antal oinspirerande och intetsägande frågor som jag faktiskt klarar att svara på utan problem.
  Nu vet jag: Steve Urkel. Fast med japansk twist.
  Vi avslutar med en liten rundtur. Gymmet relativt mediokert utrustningsmässigt men en sak står ut: en stor terassdel med löparbana och grandios utsikt.
  Här skulle jag kunna jobba.

Några dagar senare blir jag uppringd av mannen från gymmet för intervju nummer två, tydligen med chef-chefen denna gång. Det enda jag är osäker på är huruvida jag ska ha träningskläder eller inte. Jag kommer åka direkt från jobbet och där är det kostym som gäller. Jag skulle kunna ta med träningsväskan med ombyte men av okänd anledning gör jag inte det. Intalar mig att jag kan köra i kostymen om de skulle be mig utföra något praktiskt.
  När jag på nytt möter Steve Urkel tittar han på mina kläder och antyder med illa dold irritation (avsky?) att jag borde haft med träningskläder.
  Jag känner mig som en dum svensk.
  Igen face to face med en gymchef (eller verkställande direktör, rättare) iförd svart kostym och välgroomat anlete. Han är liten men med hård uppsyn och narcissistiska drag. Honom leker man inte med. Han pratar fort och svårförståeligt men verkar lyckligtvis inte vara intresserad av att låta mig svara. Jag förstår ungefär hälften av det han säger. Han pratar om gymmet och visioner etc. Han pratar business. Han är boss.
Han är ett stort as.
När jag äntligen får en chans att öppna munnen ställer jag några frågor om gymmet och PT-verksamheten, som jag förberett. Han svarar och signalerar sedan tydligt att intervjun är över. Det bugas och tackas och smajlas - åtminstone tills jag stängt dörren bakom mig.
  Det är game over. Men jag inser också att tanken på att arbeta under Urkel och Aset är ungefär lika tilltalande som att bli ormskötare eller krokodilmatare.
  Det är slut. Drömmen om en japansk PT-karriär borta. Och det är ganska skönt trots allt. Har sett, upplevt och gjort det jag velat och dessutom stannat betydligt längre än de planerade sex månaderna. Men nu är det dags. Det är dags för ett nytt kapitel. En ny del i mitt liv.
  Hemma i Sverige.