Nej, bloggens internationella läsarskara är inte särskilt stor.
   Inte än i varje fall. Varför då en rubrik ('headline') på engelska? Därför. Att det lät coolt. Nog talat om det. Nu ska vi istället prata om progression. Ofta bortglömt men icke desto mindre viktigt för resultaten - de varaktiga.

En av de absolut mest fundamentala pelarna inom styrketräning är progressiv överbelastning. Över tid måste du öka träningsvikterna för att få önskvärd respons - styrka och muskelmassa. Styrka och massa går till stor del hand i hand även om maxstyrkan även har en neuromuskulär och teknikmässig komponent. Säg att du vill bygga upp bröstmuskulaturen. Du tränar den därför två gånger per vecka. I första passet bänkpress och lutande hantelpress medan du i andra passet kör plan hantelpress och dips. Din kompis Kalle tränar också bröst två gånger per vecka, med samma parametrar (set/reps/intensitet) men utför bänkpress i båda passen, följt av en assistansövning (hantelpress/dips). Vem får bäst resultat? I termer av muskelmassa troligen likvärdiga men Kalle kommer troligen bli starkare i bänk eftersom han kör den övningen två gånger per vecka istället för en, vilket ger mer neuromuskulär träning. Han blir helt enkelt bättre på bänkpress.
   Men nog om det nu. Både du och Kalle har tränat smart, till skillnad från er kompis. Låt oss kalla honom Programhoppar-Jeppe (mer om honom nedan). Kalle och du har kört samma program X antal veckor och försökt höja vikterna så mycket som möjligt. I början gick ökningarna snabbare tack vare neuromuskulär adaptation för att sedan plana ut. Föreställ dig att du inte bänkat på år och dar.
   Osannolikt jag vet. Men låt oss ändå låtsas.
   Och idag är det dags igen. Hur känns det? Precis - ringrostigt. Nästa gång går det lite bättre, gången efter ännu bättre och du känner dig stadigare för varje gång. Men en dag säger det stopp. Den dagen kommer att kommer att komma, vare sig du vill det eller inte. Och den dagen kommer snabbare än du tror.
   Och nu är vi här. Du har tränat upp dig till en sexa på 65kg men nu har du stått still ett par veckor. Vad gör vi nu?

Det finns i princip två alternativ:

A) Fortsätta köra, fast det suger.
B) Byta övning och göra om en liknande resa.

Alternativ B) känns naturligt mest lockande och är vad de flesta skulle välja, inklusive Programhoppar-Jeppe. Men är det så smart egentligen? Du byter övning, börjar lågt och höjer vikterna under några veckor.
   Tills det tar stopp igen. Och vad gör vi då? Går tillbaka till bänkpress? Okej, men räkna inte med att starta på den vikt du slutade på sist. Nope, du kommer få backa litegrann och sedan bygga upp igen.
   Och så tar det stopp. Vid exakt 65 igen. Dumma sextiofem.

Och karusellen fortsätter och du fortsätter att inte få resultat. Om du är okej med det: varsågod. Okej, ett fåtal lyckligt lottade bastards får resultat vad de än gör men kanske inte alltid tack vare det de gör.
   Fundera på det du.
   Vi andra unlucky bastards borde kanske tänka annorlunda. Kanske borde vi ta upp kampen med sextiofem. Den kommer bli stenhård och extremt jobbig men vi är ju ändå på gymmet så det kanske är okej att grimasera lite. Ta i och frusta trots att det tar emot. Vem vet, om två veckor kanske du har 66kg på stången, och om fem veckor kanske vi nosar på 67.5. Det går långsamt. Det går trögt. Det är tråkigt och du tvivlar. Jag förstår det. Men ge inte upp. Bakom krönet väntar en (iskall) sjö, och på andra sidan ett berg. På väg mot berget väntar muren. Den är tjugo meter hög med en vallgrav runt. Och i vallgraven pirayor. Men om du mot förmodan kämpar på och tar dig igenom alla hinder: på andra sidan väntar en skön belöning: Resultat.
   Glöm inte bort det.
   Nu ska jag gå och bänka. Det där berget du vet.
   Programhoppar-Jeppe springer fortfarande runt i cirklar - han har inte rundat krönet än.