När jag som tjugoåring 2003 satt på introt till min första PT-utbildning fick alla frågan: -Varför vill du bli PT?

Mitt svar?
-För att jag brinner för att hjälpa människor.
   Och lite för att jag är ett träningsfreak.
   Och (mycket) för att PT verkar vara ett coolt statusjobb.

Om det är coolt?

Först och främst måste man inse att som PT arbetar man med människor. Individer. Och PT är både en tjänst och ett serviceyrke. Det bör man ha klart för sig. Och det bästa med yrket är:

-Att få träffa och arbeta med trevliga och inspirerande människor, och att få hjälpa dem att nå sina mål är en trevlig förmån. Avigsidan är att lönen måste in och att alla människor inte är lika roliga att jobba med. Men som PT kanske man måste ta sig an så många som möjligt för att få tillräcklig fart på sin business. Tricket är a) att ha fler sköna än osköna klienter och b) att lära sig hantera alla sorters människotyper.
   Och sedan kan man ju alltid råka tappa någon på vägen.

-PT-yrket är rörligt med varierande arbetsställningar vilket är positivt ur hälsosynpunkt.

-Du arbetar med något du är verkligt intresserad av. Troligen få yrken förunnat.

-Goda träningsmöjligheter. Lucka i schemat. Vad göra? Duh! Träna förstås!

-Bekväma (och ofta snygga) arbetskläder och mindre slitage på ens egna vardagskläder. Dessutom alltid skönt med ett beslut mindre på morgonen (svarta eller blåa tröjan?).

-Timlönen är på sina håll relativt hög, och för den som är duktig och flitig (och med en gnutta tur) kan de ekonomiska möjligheterna vara tämligen goda.

-När du har en trevlig klient framför dig känns det knappt som ett jobb. Men det betyder inte att du inte ska ta det på allvar - den hand som föder dig idag kan ge dig en liten (eller stor) ekonomisk smäll när du minst anar det om du inte sköter dig. Du är beroende av dina klienter, och de ofta av dig, och i bästa fall är det ett win-win-samarbete.

PT-yrket har många positiva sidor och kan i sina stunder vara världens bästa jobb.
   Och så var det det här med coolhetsfaktorn.